Precis som när det gäller människor och deras antal levnadsår, så kan man aldrig i förväg veta hur många mil en bil kommer att rulla innan skrotning blir ett faktum. Alla bilar blir inte ens skrotade utan bara avställda och bortglömda och i sällsynta fall och då särskilt om bilen själv är sällsynt, så kanske den blir återupptäckt, renoverad och helt enkelt återuppstår.
Personligen har jag sedan barnsben blivit otroligt upphetsad av just bilskrotar, eller ännu bättre uttryckt, samlingar av övergivna bilar i skogen. En alldeles särskild sådan anhopning av skrotade bilar har bitit sig fast i mitt minne. Det bör ha varit i slutet av augusti 1974, möjligen början av september. Mamma motionsorienterade med Noraklubben OK Milan och den här vardagskvällen skulle de leta kontroller i skogen omkring Munkhyttan utanför Lindesberg, förmodligen en bana som redan var lagd av Lindebygdens OK.
När vi från Nora via Siggebohyttan kom fram till Munkhyttan visade det sig att platsen där alla orienterare skulle parkera, var en formidabel bilskrot.
Vi var alltid ett gäng ungar som var med och fick roa oss själva bäst vi kunde medan föräldrarna var ute i skogen och jagade skärmar. Den här kvällen råkade jag själv närmast i någon slags extas! Hur många skrotbilar var det? Kanske 20-30 och en buss, några lastbilar och traktorer. Den ljumma sensommarkvällen med en härlig lukt av rost, olja, batterisyra och möglig bilinredning; sammantaget ett intryck som blev ett underbart och bestående barndomsminne!!
Här kommer istället två bilder från en annan bilskrot på något annat ställe, kanske någonstans i Södermanlands län om man ska döma av den enda läsbara registreringsskylten:
