Från choklad till skumpa

Så var det nyårsafton igen! Den här natten är ju inte bara ett vanligt årsskifte utan också slutet på 00-talet. Det måste firas lite extra med choklad som man blir glad av... just det Smajl som var en ny produkt från Marabou år 1955:

Vill man inte prova på nyheter kanske för att man är rigid, så håller man sig till de tunna chokladkakorna från Mazetti med namnet RIGI:

[Annonser ur folkparkernas teaterprogram 1955]
Vid tolvslaget ska chokladen spolas ner i strupen med lite skumpa. Bubbelvätskan avnjutes bäst ur en väl urdiskat damsko... men det visste väl alla redan...?

Den här bilden är hämtad ur boken L´Érotisme au Chinema från 1957 och vars omslag med Marilyn Monroe ser ut så här:

Från julhelg till nyårshelg

Det faktum att julen nu är över låter jag illustrera med några bilder från mina urbana undersökningar i olika gruvmiljöer, som jag gjorde i somras. Givetvis har jag låtit bildbearbetningsprogrammet göra skäl för sitt namn... Håll tillgodo med dessa "akvarellmålningar". Först ut är en bild som jag kallar Hjulen är över:

Nästa bild heter Att klara av att axla hjulen:

Eftersom året snart är slut så heter den tredje bilden Bara några steg kvar på det gamla året:

Fjärde och sista bilden Dörren på glänt för nytt år och ljusare tider:

Från barnkammaren till Apollo-projektet

I sin bok: Övergivna platser 2 skriver Jan Jörnmark om datorernas eller snarare transistorernas och halvledarnas snabba utveckling. Han talar om "Moores lag" och refererar till Gordon Moore, som redan 1965 hade konstaterat att man var 12:e månad kunde montera dubbelt så många transistorer på en krets men med samma produktionskostnad. Jörnmark skriver: "Halvledartillverkarna har lindrigt sagt varit framgångsrika (...) 1968 producerades det totalt en dryg miljard transistorer på den här planeten. Fyra decennier senare produceras det varje år ungefär en miljard nya transistorer per världsmedborgare. Nuförtiden har vi mer elektronisk kapacitet i våra barnkammare än hela det amerikanska rymdprogrammet hade för fyrtio år sedan."

Eftersom utvecklingen alltså går så snabbt så tänkte jag att det är på tiden att försöka sätta sig in lite i vad en dator egentligen är. För det ändamålet införskaffade jag den praktiska och informativa boken: Datorn i vardagslivet. Den är tryckt på svenska 1970 och är väl inte det allra senaste, men borde ju vara bra för den som vill gå till grunden...

Jag kom till första sidan, men där körde jag fast kan man säga... Jag hade nämligen tänkt att varva läsningen med lite praktiska övningar, men hålkort gick inte att föra in i CD-romläsaren och USB-porten vägrade att befatta sig med s k hålremsa! Jag övergick istället till att kolla på bilderna i en bunt gamla nummer av Systems d v s en datortidning från den kända datortillverkaren Remington-Rand. I nummer 4 1959 hade de en bild på en extern hårddisk, eller var det en läskautomat? Nej det var just en sådan där hålkortsläsare:

I nummer 3 1960 fanns en bild på en man som tydligen arbetar i excel eller något annat kalkylprogram, men verktygsfältet syntes inte på en bildskärm på den tiden utan bestod av knappar och spakar på en stor panel. Som tur är har han en kille till hjälp som bränner allt på gamla sortens CD-rom, som var stor som en EP-skiva men ungefär 15 mm tjock...

I nummer 5 1959 får man beviset på att det redan då fanns rejäla headset att köpa och slutligen kan jag konstatera att det då precis som nu, var och är allra roligast att kolla på tjejerna som trycker på knapparna...

Från julstämning till döda diktatorer

Visst! Jag tycker om julstämning, julmusik och kanske även julmust... Men allt annat är bara helt onödigt. Visst jag tycker om att ge bort julklappar men bara för att se mottagarens belåtna leende... alla gånger man köpt meningslösa julklappar är ingenting värt! Bättre därför att inte köpa några.

För exakt 20 år sedan tillbringade jag julhelgen i skogen, i en kolarkoja i Kilsbergen. Vedeldning, havregrynsgröt, stekt fläsk med skånsk senap, Starkvinsglögg, Grönstedt blå, Norrland Export och whiskey-flamberad falukorv... Jag och min kompis turades om att högläsa ur Svante Foersters sextiotalsprosa och i radions nyhetssändningar jagades och avlivades Nikolai Chauchescu..

Det är ingen idé att försöka illustrera men jag gör det ändå och tar då fasta på Chauchescu:

Och:

Nej, jag försöker inte skämta bort att Nikolai Chauchescu och hans hustru dödades, jag menar bara att deras förövare agerade lite för mycket som att de var sända att döda och med uppdrag att lämna blodiga spår... jag menar helt enkelt att en diktator och hans lika diktatoriska fru borde ha fått ett värre straff än att ställas inför en sporadisk domstol och genast dömas till döden. Därmed gick alltför många medskyldiga helt fria...

Från den skånska Volkwagen-byn till Snobbens jul

I mitt gamla klippalbum som farmor och jag roade oss med att klistra in i tillsammans, hittade jag två bilder. Dessa har jag nu sammanfogat eftersom de ursprungligen satt ihop och var ett uppslag i Volkswagen-ägarnas tidning VW-Forum någon gång när 1970-talet var tämligen nytt. Alla folkorna har registreringsskyltar som börjar med M och MA vilket gör det tämligen enkelt att ringa in det gamla Malmöhus län, men var i detta län bilden är tagen har jag ingen aning om. Jag har knappt varit i Skåne... Malmö, Båstad och Hovs hallar, så heter mina skånska erfarenheter. Använder jag dessa mina erfarenheter, så utesluter jag både Malmö och Båstad.
Det man ser på bilden bör vara alla Volkswagen-ägare i denna skånska ort. 1200 och 1500 och ett par Transport.

Söndagen den 20 december var ju annars en bra dag för städning inför den kommande storhelgen. Redan på förmiddagen bestämde vi här hemma att vi skulle lyssna på julmusik och istället för att börja leta fram tänkbara julskivor så kopplade jag en sladd mellan datorn och förstärkaren och letade fram Somafm:s trevliga Christmas Lounge (länken öppnar mediaspelare) Till min stora glädje fick jag då höra en pianist som lät som en av mina döda husgudar: Jan Johansson, Bill Evans och Esbjörn Svensson. Han hette Vince Guaraldi och avled redan 1976 och kunde alltså omedelbart fogas till de döda pianisternas skara. Vince gjorde musiken till filmatiseringarna av den teckande serien Charlie Brown, som vi i Sverige känner som Snobben. Den låt som jag hörde var Christmas Time is here:

Vill man lyssna på något annat med Vince Guaraldi, så föreslår jag Greensleaves och då får man också se hans snygga polisonger:

Från nybryggt kaffe till rödglödgade bromstrummor

Så är det alltså klart! Aldrig mer kommer en karl att kunna stanna vid vägkanten, fälla upp sitt campingbord. Hälla upp nybryggt kaffe ur TV-kannan och se frugans överviktiga faster slå ner sin enorma bak över en pytteliten campingstol, medan han själv kan studera medtrafikanter girigt tittande på hans nyvaxade SAAB 92-a...

Aldrig mer kan tonårsgrabbar stå i kalla becksvarta skogen under Bergslagsrallyt och höra skönsången från trimmade SAAB V4-or komma långt bortom kurvor och krön och sen snabbt se dem försvinna bakom nästa kurva med tända bromsljus och rödglödgade bromstrummor..

Nej självklart har ingenting dramatiskt hänt just nu. Det jag beskriver har ändå slutat hända för länge sen. Jag förlorade hoppet om SAAB redan när GM köpte SAAB. Jag säger bara SAAB är död, leve SAAB. Nu kommer en "konspirationsteori":

Det är inte slut än: Kineserna har köpt verktygen och kommer att tillverka 9-3-or och 9-5-or under flera år, precis som det tillverkades gamla FIAT-modeller i Polen, Sovjetunionen och Spanien, eller gamla Renault-modeller i Rumänien..

GM behåller varumärket SAAB som de kan klistra på nischade modeller ur sitt eget sortiment..

Här hemma kommer Koenigsegg att kunna börja tillverka en folkligare modell, som i stor utsträckning kommer att se ut som den tilltänkta nästa SAAB-en. Fabriken kommer att tillhandahållas gratis av Trollhättans kommun som genom sitt fastighetsbolag köper hela SAAB-fabriken för en billig penning. Staten skjuter till pengar på två sätt; dels genom direkt teknik-/forskningsstöd förmedlad via Innovatum och indirekt via AMS genom att kalla det för: "omställnings-/utbildningsstöd" till den under en period friställda SAAB-personalen. Som den goda centerpolitiker Maud Olofsson är som industriminster, så vet hon att hon aldrig får göra om sin partikollega och ministerkollega Nils G Åslings, misstag att förstatliga privat industri. Maud är istället bara med och "styr och ställer" och om några månader så kommer hon att erkänna att hon på eftermiddagen i dag (fredagen den 18 december) faktiskt ringde till Reinfeldt och sade: "Hej Fredrik, det är jag.... Maud... det är klart nu! du kan ringa till Christian (Koenigsegg) och berätta att det är klart! ..Ja, han får hela SAAB gratis... allt utom värdelösa maskiner som man bara kan göra omoderna bilar av... och namnet får han inte heller, men det gör ju inget, eftersom det bara får folk att tänka på flygmaskiner som inget annat lands flygvapen vill köpa..."

Allt kommer alltså att bli till det bästa. Men det är ändå osmakligt att meddela "nedläggningen" till de SAAB-anställda veckan före julhelgen!!

Så långt min konspirationsteori. I mitt minne är ändå en SAAB en trimmad SAAB V4, som här fotograferad av mig själv på Röforsloppet 1976, eller var det 1981:

Eftersom vi nu har hamnat på Röforsloppet, strax utanför Arboga. Så ska jag visa ytterligare en bild därifrån. Den är speciell av två anledningar: det är en Volkswagen och det är det första fotografi jag tog som jag var riktigt stolt över, både skärpa och fartsuddighet, men vem körde den bilen? SMK Örebros rallycrossåkare Anders Hultqvist?

Från snö och modd till slirskydd

Första snön är alltid värst brukar man ju säga. Nu har säsongens andra snöfall inträffat men det är så pass många barmarksveckor däremellan så det här kan nog nästan räknas som "första snön". Ur mitt eget fotoalbum hämtar jag två halkrelaterade bilder som är tagna 1969 eller 1970. Själv var jag inte riktigt kameramogen ännu men det var pappa E. Vid Kopparbäcken utanför Gyttorp hade en Volvo Amazon 65:a hamnat i diket. Den ser dock så pass tilltygad ut så man kan misstänka att den har studsat mot vägräcket som fanns på vägens andra sida, utanför bild:

Det måste ha varit alldeles fruktansvärt väglag den där dagen för vid viadukten mellan Nora och Pershyttan tippade själva grusbilen ner i diket. Ändå ett slags precisionsarbete eftersom huvudledsskylten står upprätt som om ingenting skulle ha hänt:

När väglaget är så besvärligt, då är nog en gammal SAAB med god markfrigång den mest betryggande man kan färdas i, som här i en annons ur tidningen Motor nr 2 1962:

Men det är klart väggreppet handlar ju inte bara om bilmärke och modell, det beror också på själva slirskyddet. Som 12-13 åring tyckte jag att klistermärken från Gunnebo slirskydd var bland det tuffaste som fanns. Att jag därför har en sådan dekal från sent 1970-tal kvar i min samling klistermärken är alltså inte så konstigt:

Från överfylld dunk till utebliven bärgning

Annonsen på baksidan av Teknikens Värld nr 2 1970 handlade om den då tämligen nya: TV-tidningen. I annonsen ser man framsidan av TV-tidningens andra nummer som utkom i början av december 1969:

Omslagsbilden är hämtad från det årets julkalender i SVT: Herkules Jonssons storverk. Upphovsmannen var Tage Danielsson, som också spelade pappan. Genom trollformeln "överliggande kramaxel, kalasvev och bubbla förknasare", bytte far och son Jonsson roller och sonen Herman förvandlas till Herkules Jonsson. I ett av avsnitten tar Herkules hand om en gammal skrotbil, som han snabbt renoverar och gör körbar. Sin, till liten grabb förvandlade pappa, skickar han till bensinstationen för att köpa bensin i dunk. På Texaco blir Jonsson så fascinerad av bensinpumpens räkneverk så han lyckas fylla femlitersdunken med 14 liter. När han sen ska betala så har han inga pengar och försöker "betala" med idolbilder.

Tillbaka hos Herkules för att hämta pengar till bensinen dyker en bärgningsbil - en Volvo Snabbe - upp som ska hämta skrotbilen. Herkules ber dem att ge honom lite mer tid för att han håller på och fixar med bilen. Bärgarna åker istället och tar en fika och under tiden kommer Jonsson tillbaka med bensindunken och bärgarna återkommer från fikat bara för att konstatera att det inte längre fanns någon skrotbil att hämta för den åker Herkules och Jonsson iväg med. En intressant detalj är namnet på bärgningsföretaget har maskerats. Jag förmodar att det hette: "Söders" men här har man dolt bokstäver, så det bara går att läsa "Öder"

Från Koppartrans till Kvarntorp

1953 var Koppartrans ett helt nytt märke, så när man helsidesannonserade i tidningen Transportarbetaren nr 1 1954, då var det lite premiärstämning. I original var annonsen i svartvitt men här blir det med färg. Lite manipulerat alltså, men jag tror inte att någon protesterar mot det?

Koppartrans bensin var raffinerad i Sverige, men i samma nummer av Transportarbetaren annonserade även ett annat bolag som inte bara raffinerade i Sverige. Oljan utvanns också ur svenska råvaror, närmare bestämt ur den närkingska oljeskiffern från Kvarntorp i Kumla kommun. Bolaget hette Svenska Skifferoljeaktiebolaget men försäljningsnamnet var Kvarntorp och huvudkontoret låg i Örebro. Även den här annonsen har fått lite färg:

Högoktanig? Ja allting är ju relativt. I bolagets personaltidning Skifferskriften kunde man i nr 4 1959 läsa:

"I år har dessutom i Sverige oktantalet på bensinen höjts i och med att 97-oktanig bensin förts ut på marknaden. Vårt raffinaderi, som numera är tämligen föråldrat, är inte lämpat att framställa bensin med högre oktantal än 93, varför vi för första gången i bolagets historia för närvarande inte kan leverera bensin, som i kvalitativt hänseende är lika god som den bästa på marknaden. All vår bensin levereras därför nu som s.k. Regular med ett oktantal av lägst 87."

Av annonsen får man ju uppfattningen att bensinen såldes under eget namn, men läser man i Skifferskriften nr 4 1957 är bilden en annan:

"Den goda tillgången på bensin har medfört, att vi ej lyckats få leveranserna till armén under det gångna året, varför hela vår försäljning har skett till oljebolag, varifrån leveranserna fått utsträckas till något mera avlägsna leveransplatser än tidigare. Sålunda leverera vi nu bensin inte endast till Örebro-området och Borlänge utan även till Eskilstuna och i varje fall tidvis till Motala och Kristinehamn."

Lite mer läsning om Svenska Skifferoljeaktiebolaget här

Från Buick till Johnson

Hur många ord är det på en tidningssida? Ja frågan är lika dum som den här: Hur många bilannonser är det i ett nummer av tidskriften National Geografic? Givetvis måste ju antalet variera från nummer till nummer! Nu gjorde jag trots allt ett litet stickprov och kom fram till att det kan vara åtta, som i aprilnumret från 1963. Vilka bilmärken och -modeller annonserades då? Här kommer listan: Ford Thunderbird, Buick Elektra 225:

Lincoln Continental:

Citroën, Cadillac, Chevrolet Impala Sport Coupe, Chrysler Imperial Lebaron Four-Door, Volkswagen. Bäst skulle det vara att visa samtliga annonser men jag valde ut de jag tyckte såg bäst ut. Nej det är ju inte mina favoritbilar, men favoriterna de dök ändå upp i det här numret eftersom det råkade vara en lång artikel om Sverige. Ut genom bakrutan på en Volvo Amazon tittar en flicka. Det roliga med bilden är texten på dekalen i bakrutan: A Product of Superb Swedish Engineering:

Så fanns en bild på en Volvo PV 544 fotograferad vid en IC-mack i vad som artikeln beskriver som: Largest atom bomb shelter in the world, Stockholm´s Katarinaberget can hold 17,000 people in an emergency. Today cars use it as a garage. Drive-in bank at far left and gasoline station offer extra services. Macken finns kvar och heter idag OKQ8 och kan beskådas på Mack & Motell.

Är det någon som undrar hur många annonser för utombordare det fanns i aprilnumret av National Geografic år 1963? Rätt svar, tre. Evinrude, Mercury och Johnson:

Från vilddjur till sällskapsdito

Tänk att tigern förändrades från ett vilddjur som visar klorna vid 1950-talets mitt till en snäll sällskapskatt på cirka 25 år?

I annonsen för Esso i Det Bästas aprilnummer 1954 är tigern klösande vild. På ett klistermärke från omkring 1980 ser tigern snäll ut som om den var hämtad ur en tecknad barnfilm:

Men det kanske var det beskedliga och snälla som var på modet inom bensinreklamen vid början av 1980-talet. Konkurrenten Gulf sålde vad man kan förstå, "svinbillig" bensin med hjälp av en rund och glad liten gris:

Från T-Ford till toalett

För drygt 80 år sedan var det fortfarande ganska ovanligt med bilar och att en kvinna köpte sig en bil var ännu mer uppseendeväckande. Författarinnan Ida Bäckman hörde till dessa ovanliga bilförare och bilägare. 1926 skildrade hon sina erfarenheter med sin bil som hon kallade, Hjulius. Boken hette På och i vägen med Fordhoppa:

Service och reparationer var väl betydligt mer vanligt förr, inte minst för att vägarna var så dåliga och däckens största fiende hette hästskosömmar och låg överallt på grusvägarna. Ida konsulterade därför en s k bildoktor:

Med lite praktiskt handlag och några handböcker klarar väl vem som helst enklare göromål under huven. Åtminstone om man har en Volvo Amazon... som här på omslaget till boken Våra bilar, utgiven 1972 av Brevskolan:

Eller kanske en liten Porsche...? Som på omslaget till Teknikens Värld nr 5 1973:

Och så finns det ju bilar vars service väl mest påminner om att städa i badrummet, men det är ju en annan historia. Denna bil är byggd av George Barris och bilden är hämtad ur Årsbok 74 - Ett panorama i text och bild: