Från Chicago till Hällefors

I mars och april för femtio år sedan, alltså 1959, spelades den kanske allra bästa jazzskivan genom tiderna in. Vid pianot satt Bill Evans och tillbad tangenterna, bakom saxofonen lurade John Coltrane och själva trumpetandet ordnade Miles Davis. Skivan heter Kind of Blue. Här en annan inspelning av skivans inledningsspår, So What:

Pojkarna i Bångbro - under Monica Zetterlunds sommarlov där - hade förmodligen ett mer vårdat språk än Miles Davis hade en gång i Chicago, då han på Monicas oskyldiga fråga: "What do you want?" svarade henne: "I want to fuck you, babe!".

Däremot kan man misstänka att bångbrograbbarna först var skeptiska mot henne som "utböling" (som vi i Bergslagen, brukar kalla människor från främmande trakter) innan de begrep att hon också kom från en bruksort - om än värmländsk dito - och därefter kom att betrakta henne som en jämlike.

Några mil västerut från Bångbro räknat, i Hällefors, där för övrigt stålverket också kom att ägas av SKF, spelade Gunde Johansson i februari 1963 in sina tolkningar av Dan Anderssons dikter (skivnummer: BLE 14 267). Baksidestexten skrevs av Dan Anderssons gamla vän och biograf, anarkisten Waldemar Bernhard, där han avslutar med följande citat ur Dan Anderssons Omkring tiggarn från Luossa: "Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda led jag för min oro, otro och min heta kärleks skull".

Från Mullhyttan till Bångbro via Visby

Förmodligen hade mullhyttegrabbarna Bengt, Hans och Sören brett mycket messmör på sina limpsmörgåsar innan de klev in i Cavatina studion i Kumla för att spela in sin första och enda gemensamma LP, Stand Up! (skivnummer C 70-1003) år 1970. Tillsammans kallade de sig Lekebergstrion. Genremässigt tillhörde de vad som brukar kallas kristet eller religiöst men musikaliskt borde de kunna jämföras med West Bay Singers, som var det ursprungliga namnet på Hootenanny Singers.

1972 låg Hootenanny Singers hela 52 veckor på svensktoppen med Dan Anderssons och Gunde Johanssons, Omkring tiggarn från Luossa. Samma år turnerade Bengt i folkparkerna som kompgitarrist åt Jan Sparring. När Lekebergstrion utökades blev namnet Hoppets Horisont. Musikaliteten finns tydligen i familjen för Bengt och Hans syster Barbro Margareta är mamma till Magnus Bard, oftare känd med förnamnet Alexander.

En annan musikalisk person var Monica Zetterlund. 1978 spelade hon tillsammans med The Thad Jones/Mel Lewis Orchestra in skivan It only happens every time med bl a gotlänningen Lars Gullins fantastiska Silhoutte med en text av Claude Stephenson. Som alla vet så kom Monica från Hagfors i Värmland men sina somrar som barn tillbringade hon oftast hos sin mormor och morfar i Bångbro straxt söder om Kopparberg. Själv köpte jag It only happens every time, bara en gång; i Gotlands "huvudstad" Visby sommaren 1983. Hur jag hamnade där? Enkelt, jag åkte gotlandsbåt och en orange Volvo 145 av 1973 års modell som då för övrigt ägdes av samma person som kompade Jan Sparring 1972.

Här Bill Evans trio, utan Monica, spelande Monicas vals eller Waltz for Debby, som är det internationella namnet: