1963 utgavs singelskivan Kärlek på lasarett med Anna-Lena Löfgren. Skivan har nummer MEP 9094. Redan fyra år tidigare, 1959 utkom singelskivan Atom-Ante med Stig Grybe och Sven Lycke. Skivans nummer är KNEP 104.
Det här är inlägg nummer 249 här på bloggen. Konceptet som jag hittills har använt i rubrikerna, "Från .... till .....", kommer jag sluta med från och med nästa inlägg. Det började som en nödlösning, när jag inte kunde formulera en vettig rubrik. Sen blev det till en lustig grej som jag länge har varit trött på! Inlägg nummer 250 kommer alltså att få en helt vanlig rubrik.
I september 1973 spelade Lotta och Sven Ove Hedlund in skivan Oldies but goodies. Producerade gjorde Svenne tillsammans med Björn Ulvaeus och Benny Andersson. Skivbolaget var alltså Polar och skivan har skivnummer POLS 251. På omslaget hänger Lotta och Svenne avslappnat på en Chevrolet Bel Air ´56. Drygt fem år tidigare producerade Mats Olsson den 30 maj och 6 juni 1968 i Europa films studio en skiva med Merit Hemmingson och hennes hammondorgel. På omslaget kan man läsa: "Merit takes up each catchy tune and gives it a new rendering. Every performance i power packed and delivered straight from the hip. A beauty, funky sound that her backing band swings with enthusiastically... and you will too." Skivan heter kort och gott Merit Hemmingson Plays och har skivnummer CAS 22. På omslaget hänger Merit avslappnat på en Hammondorgel.
Jag gjorde en snabb koll i min skivsamling efter "tjej på motorcykel" och hittade den här: Vad jag egentligen ville komma fram till, var att berätta om min besvikelse över en s k kultfilm: De vilda änglarna [The Wild Angels] , med Peter Fonda. Nancy Sinatra är också med, precis som Laura Derns mamma Diane Ladd och pappa Bruce Dern. Men har man sett Easy Rider med samme Peter Fonda, så har man tydligen blivit kräsen...?
Hos Grandprix 63 finns en lång rad inlägg med tema taxi. Så här kommer - på två skivomslag - en närmast legendarisk droskbil, Volvo PV 831 och 832 som den hade som modellbeteckningar under de år den producerades, d v s från 1950 till och med 1958. Först från Taxibröderna i Göteborg med skivnummer LP 1811 på bolaget Cymbal inspelad 1978:
Sen den finske storsångaren Erkki Junkkarinen från bolaget Blue Master med skivnummer Blue-LP 170, inspelad 1975. Här får även en Volvo 144 från 1974 vara med:
Spionhistorier blir alltid mer upphetsande om man beskådar dem genom en katts ögon, eller vad ska man tro när man ser omslaget till boken Spionbordellen från förlaget Termac, tryckt i Vänersborg 1966:
Fem år senare och ganska många mil norrut kände man sig mera "fräckskön" och lät tryckpressarna "hugga i sten" när B. Wahlströms lät trycka Hugga i sten i Falun:
När det skedde då stod det 1971 i alla almanackor, men då hade Bonniers folkbibliotek redan för länge sedan insett att folket inte kan läsa och hade istället gjort en 45-varvare med hits signerade Cole Porter, som var toppen för alla öronviskare och axelpussare:
I detektivromanernas värld är förgiftning ett vanligt sätt att ta död på offren. I en roman av den den norske författaren Öyulv Gran är det frågan om cyankalium. Romanen Cyankaliummysteriet utgavs som nr 36 1948 av tidningen Alibi-magasinet.
Kanske är matförgiftning (botulism) en mindre vanlig form av förgiftning inom detektivgenren? 1966 slog hotet om sådan förgiftning till i Clyde Allisons bok Go-Go Sadisto och baksidestexten vet att berätta: "The botulism terror threatened every human being in America. And only lover-killer agent 0008 knew that one of seven beautiful women was the traitor about to wreak death on the USA. It was a job for SADISTO and 0008 to foil this vicious plot. It was love, murder, and - GO-GO SADISTO"
Go-go-temat var väldigt vanligt på s k partyskivor åren runt 1970. Här två exempel, Hits a gogo med Frank Valdor Band [Somerset 659, utan år]:
..och Sax a Go-go med Bob Callaghan Orchestra [SM 3047, från 1969]:
Allt för mycket bilåkande och allt för mycket tankande gör kroppen både stel och mjuk, men på fel ställen. Det här kände givetvis OK till och för att komma tillrätta med problemet så gjorde man en grammofoninspelning, en EP-skiva, med Bengt Bedrups talade instruktioner och ackompanjerat med svängig musik av och med Arne Domnérus och George Riedel: Spänsta med OK [utan angivet produktionsår]
Vill man inte spänsta med Bedrup och OK, så kan man i flygande fläng kasta sig över disken med Ajax hjälp. Inte visste jag att diskning kunde locka fram såna akrobatiska egenskaper?
Är man mera jordnära och inte vill förlita sig till varken bensin eller diskmedel, när man motionerar och gymnastiserar, så kan man som de här två frisksportarflickorna för 70 år sedan, ta sina monarkcyklar på en liten tur. Omslag till tidningen Sport och Kultur nr 31 1939:
Efter denna "hälsosamma" utflykt i motionskulturens tecken, kan det vara dags för en cigarett. Är det någon mer än jag som osökt kommer att tänka på bensinbolaget Mobil, när man ser örhängena från Tiedemanns Blue Master?
[Annonserna för Ajax och Tiedemanns är hämtade ur Året Runt nr 9 1967]
När man redan på långt håll kunde se Everts polisonger så visste man att dagens post var på gång. Evert Sandin var vid sidan om sjungandet och spelandet nämligen lantbrevbärare. Själv har jag lyssnat på skivan Helkul i Dalom (Telestar TRS 11076) ganska regelbundet ända sen 1973. På den skivan, som är från 1970, återfinns hans mest kända inspelning, den av Gärdebylåten. Den som någongång rattat in radio P4-Dalarna vet att den spelas där om inte varje dag, så åtminstone flera gånger i veckan.
Just den låten är inte min favorit, det är istället Gösta Såssers Fåsås-visan, där Everts sång ackompanjeras av svängande hammondorgel, knastriga trummor och en bumpande bas, musikerna körar också i bakgrunden och upprepar de två sista orden i varje sångrad. Fantastiskt!
Enligt baksidestexten på Helkul i Dalom kan man läsa: "Vardagen vid timmerhuggningarna i Fåsås fäbodar förgylls upp av drömmar om flickor. På lördagskvällen drar pojkarna fram mot byn. Det dansas med bl. a. Karin som enligt texten i Fåsås-visan har ymniga kroppsliga fördelar." Slutet av visan låter så här, och håll med om att Gösta Såsser kunde det här med rim:
Och vackra flickor det fanns i byn, och när jag kom där fick jag en härlig syn. På trappan ståndar en flicka då, hon fick mitt hjärta att hastigt slå.
Hon heter Karin, ni alla vet och hon är så mullig och så tjock och fet. Med röda kinder och knollrigt hår, så stora bröst och så tjocka lår.
Och vill ni veta vem som visan gjort? Jo det är en gosse ifrån Färnäs ort. Och han heter Gösta, en äkta mas. Han älskar flickor och tar ett glas...
I mars och april för femtio år sedan, alltså 1959, spelades den kanske allra bästa jazzskivan genom tiderna in. Vid pianot satt Bill Evans och tillbad tangenterna, bakom saxofonen lurade John Coltrane och själva trumpetandet ordnade Miles Davis. Skivan heter Kind of Blue. Här enannan inspelning av skivans inledningsspår, So What: Pojkarna i Bångbro - under Monica Zetterlunds sommarlov där - hade förmodligen ett mer vårdat språk än Miles Davis hade en gång i Chicago, då han på Monicas oskyldiga fråga: "What do you want?" svarade henne: "I want to fuck you, babe!". Däremot kan man misstänka att bångbrograbbarna först var skeptiska mot henne som "utböling" (som vi i Bergslagen, brukar kalla människor från främmande trakter) innan de begrep att hon också kom från en bruksort - om än värmländsk dito - och därefter kom att betrakta henne som en jämlike.
Några mil västerut från Bångbro räknat, i Hällefors, där för övrigt stålverket också kom att ägas av SKF, spelade Gunde Johansson i februari 1963 in sina tolkningar av Dan Anderssons dikter (skivnummer: BLE 14 267). Baksidestexten skrevs av Dan Anderssons gamla vän och biograf, anarkisten Waldemar Bernhard, där han avslutar med följande citat ur Dan Anderssons Omkring tiggarn från Luossa: "Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda led jag för min oro, otro och min heta kärleks skull".
Förmodligen hade mullhyttegrabbarna Bengt, Hans och Sören brett mycket messmör på sina limpsmörgåsar innan de klev in i Cavatina studion i Kumla för att spela in sin första och enda gemensamma LP, Stand Up! (skivnummer C 70-1003) år 1970. Tillsammans kallade de sig Lekebergstrion. Genremässigt tillhörde de vad som brukar kallas kristet eller religiöst men musikaliskt borde de kunna jämföras med West Bay Singers, som var det ursprungliga namnet på Hootenanny Singers.
1972 låg Hootenanny Singers hela 52 veckor på svensktoppen med Dan Anderssons och Gunde Johanssons, Omkring tiggarn från Luossa. Samma år turnerade Bengt i folkparkerna som kompgitarrist åt Jan Sparring. När Lekebergstrion utökades blev namnet Hoppets Horisont. Musikaliteten finns tydligen i familjen för Bengt och Hans syster Barbro Margareta är mamma till Magnus Bard, oftare känd med förnamnet Alexander.
En annan musikalisk person var Monica Zetterlund. 1978 spelade hon tillsammans med The Thad Jones/Mel Lewis Orchestra in skivan It only happens every time med bl a gotlänningen Lars Gullins fantastiska Silhoutte med en text av Claude Stephenson. Som alla vet så kom Monica från Hagfors i Värmland men sina somrar som barn tillbringade hon oftast hos sin mormor och morfar i Bångbro straxt söder om Kopparberg. Själv köpte jag It only happens every time, bara en gång; i Gotlands "huvudstad" Visby sommaren 1983. Hur jag hamnade där? Enkelt, jag åkte gotlandsbåt och en orange Volvo 145 av 1973 års modell som då för övrigt ägdes av samma person som kompade Jan Sparring 1972.
Här Bill Evans trio, utan Monica, spelande Monicas vals eller Waltz for Debby, som är det internationella namnet:
