Från Torslanda till Skövde och Vintrosa

Jag har ju redan berättat att stålverken i Bångbro och Hällefors kom att ägas av göteborgsfirman SKF. Ganska mycket har ju snurrat runt det företaget och dess produkter. Ett av deras registrerade varunamn kunde på latin uttalas "Volvo" (= jag rullar). Detta namn fick Assar Gabrielsson överta då han 1915 grundade Volvo AB. Från 1927 började produktionen av person- och lastbilar. Enligt Nordisk Familjebok från 1946, hade företaget 200 anställda, men sen hände det någonting...

PV 444 som hade premiärvisats redan under andra världskriget sattes i serieproduktion. Den första fyran byttes mot en femma och slog produktionsrekord. Den gamla kutryggen som ju faktisk såg ut som en trettiotalare fick ett yngre syskon, alla tiders allra snyggaste bil, Amazonen. Dess motorhuv är sett ovanifrån formad som två särade kvinnoben och längst fram ett cellulosalackat venusberg. Min första kärlek var benvit och rullade av bandet i Torslanda 1965 men den var dessvärre inte min. Min första ägandes Volvo var istället en 142 från 1972 med en 110-hästars B-20 (alltså dubbla SU och en massa annat lull-lull - som jag inte minns). Färgen kommer jag dock ihåg: "Volvo solgul 107". Efter en krock - min enda faktiskt - tog jag bort stötfångaren och bytte till en äldre grill: customisering?

Ödets nyck gjorde att min nästa Volvo hade nästan samma färg: en 245 från 1982 (d v s enligt polisens kodade radiospråk en s k "haschraket").

Frågan är om alla dessa "haschraketer" någonsin hade kunnat tillverkas om det inte vore för den geniala ingenjören Gustaf Larson född i Vintrosa den 8 juli 1887.

Efterföljarna till Gustafs storverk är B 18 - en motor som kommer att gå så länge ventilerna får rätt mängd av bly och alltmedans fyrlingsystrarna Cylinder matas med förgasad bensin och resten av skövdeblockets rörliga delar förses med gängse glidmedel.

Precis som Gustaf Larson växte Carl-Jan Granqvist upp i Vintrosa och utan Carl-Jan har jag svårt att tro att kommunen Hällefors och näst största orten i den kommunen, Grythyttan, skulle ha funnits på kartan idag?

Från Chicago till Hällefors

I mars och april för femtio år sedan, alltså 1959, spelades den kanske allra bästa jazzskivan genom tiderna in. Vid pianot satt Bill Evans och tillbad tangenterna, bakom saxofonen lurade John Coltrane och själva trumpetandet ordnade Miles Davis. Skivan heter Kind of Blue. Här en annan inspelning av skivans inledningsspår, So What:

Pojkarna i Bångbro - under Monica Zetterlunds sommarlov där - hade förmodligen ett mer vårdat språk än Miles Davis hade en gång i Chicago, då han på Monicas oskyldiga fråga: "What do you want?" svarade henne: "I want to fuck you, babe!".

Däremot kan man misstänka att bångbrograbbarna först var skeptiska mot henne som "utböling" (som vi i Bergslagen, brukar kalla människor från främmande trakter) innan de begrep att hon också kom från en bruksort - om än värmländsk dito - och därefter kom att betrakta henne som en jämlike.

Några mil västerut från Bångbro räknat, i Hällefors, där för övrigt stålverket också kom att ägas av SKF, spelade Gunde Johansson i februari 1963 in sina tolkningar av Dan Anderssons dikter (skivnummer: BLE 14 267). Baksidestexten skrevs av Dan Anderssons gamla vän och biograf, anarkisten Waldemar Bernhard, där han avslutar med följande citat ur Dan Anderssons Omkring tiggarn från Luossa: "Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda led jag för min oro, otro och min heta kärleks skull".