Från petroleum till gengas

Varje gång bensinpriset skjuter i höjden tänker jag på möjligheten att skaffa ett gengasaggregat. De riktigt höga farterna får man väl isåfall vara utan men istället får man tuffa runt med ett billigt men tämligen livsfarlig gasverk på bilen. Under andra världskriget var ju gengasen helt nödvändig för att hålla viktiga samhällsfunktioner rullande.

Här en Volvo PV 801 med gengasaggregat, fotograferad utanför motorverkstaden vid Gotlands infanteriregemente under beredskapsåren.

Och här ytterligare en bil med gengasaggregat, en Hudson 1939 med med gengas enligt Svedlunds system, fotograferad i Örebro.

Gengasaggregaten var inga leksaker och huvudorsaken till farligheten är ju den lömska koloxiden som upptas i blodet 250-300 gånger snabbare än syre. Den s k gengasförgiftningen ledde till många dödsfall eller livslångt handikapp i form av kronisk huvudvärk, synrubbningar och rörelsenedsättning hos de drabbade som trots allt överlevde. Inga försäkringar i världen kan skydda mot sådant. 500 av Stockholms droskförare hade ändå tecknat försäkringar som gav dem ekonomisk kompensation i fall den otäcka gengasen skulle drabba dem genom olyckshändelser.

Annons ur tidningen Transportarbetaren nr 4 1942.

Från Volvo Snabbe till Hudson Rambler

Om man år 1957 inte blev övertygad om nödvändigheten i att köpa en Volkswagen Transport, så kanske man kunde frestas att inhandla en s k framstyrd lastbil av svenskt fabrikat, en Volvo Snabbe? Jag minns min barndoms förtjusning när jag lärde mig att det fanns lastbilsmodeller med de fantasifulla namnen Volvo Snabbe och Volvo Starke. Jag hade ingen aning om hur dessa modeller såg ut, så därför tjatade jag om Volvo Snabbe och Volvo Starke varje gång jag såg en lastbil av Volvos fabrikat. Här en annons för Volvo Snabbe ur tidningen Transportarbetaren nr 11 1957:

En lastbil kanske inte heller uppfyllde de transportbehov man hade år 1957? Var det kanske människor som skulle fraktas? Då kanske en ny taxibil kunde vara något och i så fall, varför inte en Hudson Rambler? Snygg är den inte, men säkert praktisk med bekväm "in- och urstigningshöjd", som annonsen i Transportarbetaren nr 5 1957, utlovar:

Jag tycker modellen har något "ryskt" över sig, vilket kanske passade bra på den tiden då Stockholms taxichaufförer också extraknäckte som generaler i röda armén... eller vad ska man tro när man ser bilden på chaffisen?

Från 1972 års tråkiga till 1957 års fantastiska

Lastförmåga och lagringskapacitet har alltid fascinerat mig. När en annons utlovar god lastförmåga hos ett fordon blir jag därför intresserad. Men faktum är att en annons kan vara så saklig att den blir rent tråkig. Se här hur man lyckades göra tråkig reklam för VW Transport. Annons ur tidningen Konditorn nr 11 1972:

Då är istället bilderna ur 1957 års broschyr för VW Transport alldeles fantastiska att se:

Från grekisk solgud till en "säng" med lastkapacitet

Enligt mytologin i det antika Grekland var Helios en solgud som spred ljus och värme. Frågan är då om man verkligen törs lita på ett kylskåp uppkallat efter denne värmegud? 1962 års modell av ett inbyggningsbart 83 liters kylskåp från Elektro Helios såg ut så här enligt Byggvaror 1962:

Av varorna i kylskåpet känner man endast igen utseendet på äggkartongerna och ketchupflaskan från Heinz. Hur var det nu med den där solguden? På dagarna färdades Helios över himlen i en vagn dragen av fyra hästar för att sedan på natten, färdas tillbaka till sitt palats i fjärran östern, genom oceanen i en gyllene bägare.

Under natten är det nog skönare att sova på en kudde och madrass och under ett täcke från en gyllene katt? Golden Cat var ett varumärke som användes av Industri AB Sängkläder. Alla katter hårar, det ska inte negligeras. Flickan som ligger på madrassen från Golden Cat bär negligé och det ska man inte heller bortse ifrån. Bilden kommer från Inreda - katalog för arkitekter och inköpare 1968:

Nu när ändå sängar och andra bekvämligheter omtalas, så kommer här en liten kuggfråga: Vilken ford tillverkades av General Motors? Just det Bedford! Här en annons ur Transportarbetaren nr 4 1968:

Från doktorn till badrummet

Den som ifrågasätter det nyttiga med att bada i vatten kan alltid läsa nr 6 1957 av den populärvetenskapliga läkartidningen Doktor och lära sig om vattnets välgörande egenskaper ur rent medicinsk synpunkt.

Nu ska här inte dryftas några medicinska spörsmål utan istället ska själva badrummen ägnas lite uppmärksamhet. Hade Tarkett fått bestämma hur våra badrum skulle ha sett ut år 1980, då skulle det ha sett ut så här - mönstrat och gjort av äkta PVC - enligt annonsen i Svensk inredningskatalog 1980:

I Perstorp och redan 18 år tidigare gjorde man en väggskiva som jag finner mer tilltalande, Perstorp-plattan, här ur Byggvaror 1962:

Från smultronställen till kantarellställen

Nu när sommaren är över kanske man kan försöka hålla känslan kvar ytterligare en stund genom hjälp av ett par tidningsomslag och några annonser som visar sommar, sol och bad. Först nr 7 av tidningen Foto från år 1962...

..och sedan nr 7 1963:

Sedan annonser ur Foto nr 7 1942:

och ur Foto nr 8 1942:

Nu har sommarens smultronställen ersatts av höstens kantarellställen och den som vill bada får göra det inomhus i exempelvis ett härligt badkar, som här en bild av fotografen Xoan Piñón ur den spanska designtidskriften De Diseño nr 12 (1986):

Från Signe till Anna-Lisa

Tidningen Folkparken utgavs under åren 1916 till 1940. Tidningen utges fortfarande men heter sedan 1940 Scen och Salong. Åren omkring 1940 var det inte ovanligt att kända skådespelare och skådespelerskor fick pryda tidningens omslag. På nr 5 1938 kan man se den då 23-åriga Signe Hasso. Hon filmdebuterade 1933 och mitt under brinnade världskrig åkte hon till Hollywood och fortsatte sin skådespelarkarriär. Hon avled i Los Angeles år 2002.

På omslaget till Folkparken nr 3 1940 kan man se Karin Ekelund, hon var 20 år när hon filmdebuterade 1933. Hon kom senare att som första kvinna att anställas som producent och regissör på Radioteatern. Karin Ekelund avled 1976.

1913, samma år som som Karin Ekelund föddes, föddes också Anna-Lisa Ericson. Hennes långa filmkarriär började redan 1930 och hon medverkade fram till 1993 i sammanlagt 61 film- och TV-produktioner. Anna-Lisa firar sin 96:e födelsedag om drygt en vecka... Här ses hon på omslaget till Folkparken nr 6 1940.

Från TV:s Aktuellt till folkparkerna

I boken: Det var dans i Folkets Park... Minnen från den svenska folkparken (2004) berättar Lill-Babs att hon har sina allra finaste minnen från folkparkerna: "Jag är uppvuxen i parkerna och kan inte leva utan dem." En som kanske inte hade samma odelat positiva erfarenheter av folkparkerna var Olle Björklund. Från början var han skådespelare men anställdes på 1950-talet som nyhetsuppläsare i TV och kallades Mr Aktuellt. I början av 1960-talet uppträdde han - en av landets första TV-kändisar - i folkparkerna, vilket ledde till att han avskedades från sitt arbete i TV år 1961.

Under sommarsäsongen 1963 turnerade han istället i folkparkerna med en revymusikal skriven av Bengt Linder, med melodier av Jules Sylvain och sångtexter av Sven Paddock.

Musiken i föreställningarna svarade Trio mé Bumba för. Alltsammans kallades Amors hörna. Olle Björklund spelade tre olika roller i föreställningen: Storgodsägare, Mallorca-spanjor och en filmälskare. Hela tiden uppvaktad av tre "gracer" spelade av Gunvor Pontén, Marie Ade och Gunlög Hagberg.

Men var är nu detta? Är det Bettie Page...? Nej det är Gunvor Pontén på ytterligare en av promotionbilderna för Olle Björklunds Amors hörna år 1963!

Från tvål till kaffe

Vad har Jane Fonda och Lill Lindfors gemensamt? Båda har spelat huvudrollen i coola filmer som utspelar sig i rymden? Nej! Båda använder, eller har i varje fall använt tvålen Lux.

Lill är nog den av de två som har mest humor. Jag tänker inte på hur hon tappade kjolen i Eurovisionens schlagerfestival 1985, utan på hur elegant hon 1964 balanserade Lux-tvålen på axeln. Nio av tio filmstjärnor använder Lux, står det i båda annonserna. Man undrar förstås vilka skådespelerskor som utgör den tionde av de tio? Kanske de som istället nyttjar tvålen Palmolive? Låt mig gissa att Ingrid Bergman och Isabella Rossellini använde den tvålen. Palmolive har nämligen egenheten att den gör dottern väldigt lik sin mor:

När man nu med "facit" i hand - 45 år senare - kan konstatera att Jane och Lill har behållit sin ungdomlighet, så måste väl erkännas att Lill-Babs har lyckats nog så väl genom att dricka sitt eget hemläns, Gävleborg, livselixir. Det vill säga kaffe från Gevalia. Nybryggt kaffe doftar ju också underbart gott!

[Samtliga annonser ur Husmodern. Jane i nr 39 1964, Lill i nr 41 1964, "systrarna" i svartvitt i nr 34 1965, "systrarna" i färg i bilagan Husmoderns idéserie nr 5 (1965?) och Lill-Babs ur nr 49 1963 och nr 26 1965]

Från luktande Solidaritet till diskret doft av blommor

Tobak började odlas i Sverige på 1720-talet men rökning av tobakspipa omtalas redan 1629 då några studenter råkat i slagsmål efter att de "druckit tobak".

Innan det statliga produktionsmonopolet infördes i Sverige fanns en lång rad privata fabriker som tillverkade piptobak, cigarrer, cigaretter, tuggtobak och inte att förglömma det blöta snuset. En av dessa var P C Rettig & Co i Gävle. Där utbröt en facklig strid redan år 1900 som till slut ledde till att arbetarna startade en egen fabrik med namnet: Kooperativa cigarr- och tobaksproduktionsföreningen Fram i Gävle u.p.a. Därav kom det sig att Gävles arbetare kom att röka cigarerr med namn som Solidaritet och Karl Marx.

Genom årens lopp har många olika märken och produktnamn passerat revy, vem minns exempelvis cigaretten Aridja? Här i en annons ur Vecko-Journalen nr 21 1953:

Andra märken blev mer långlivade som exempelvis Borkum Riff som började säljas i Sverige 1962 och har varit en stor exportvara sedan 1968. Här en annons ur Motor nr 37 1967:

Ett äldre märke är Commerce som i sin ursprungliga form introducerades redan 1915, här i en annons ur Hem & Fritid nr 12 1974:

För att sätta eld på alltsammans behövs det tändstickor eller betydligt mer exklusiva attiraljer som exempelvis en Ronson-tändare, som till julen 1972 kunde inhandlas till det "facila" priset 56 kronor, vilket motsvar ungefär 355 kronor i dagens penningvärde. Här en annons ur Allt i hemmet nr 12 1972:

En annan cigarett som år 2001 fyllde 30 år kunde jubileras med en historisk bild från en av de s k Gärdesfesterna i reklamen, trots att tobaksreklam riktad till allmänheten inte är tillåten, men här ur branschtidningen Servicehandlar'n nr 4 2001:

Tobak kan vara gott att röka, men inpyrd rök luktar illa. Lukten var inget stort problem på sprayflaskornas tid: all oangenäm lukt och stank kunde man ju ta bort och ersätta med "diskret doft av blommor", här en annons ur Husmodern nr 41 1970:

Mera fakta om svenska tobaksprodukter och tobakshistoria finns här

Från landsbygden in till stan

Röker man rak pipa, förmodligen stoppad med Greve Gilbert Hamiltons blandning, så är det väl också naturligt att man köper lantbruksmaskiner av märket Aktiv, från Westeråsmaskiner i Morgongåva? Här en annons ur Traktorjournalen nr 4 1959.

Tidningen Traktorjournalen - organ för rationell mekanisering startades 1956. Redaktör och ansvarig utgivare var Lantmästaren Stig Karlberg och som redaktionssekreterare fungerade Holger Carlsson - den förre nazistjägaren och medarbetaren i Ture Nermans tidning Trots Allt! som gavs ut under andra världskriget. 1968 slogs Traktorjournalen samman med tidningen Jord och Skog, men började från 1970 åter utges under namnet Traktorjournalen. Från 1985 till 1990 hette den Teknik i jord & skog då den uppgick i tidskriften Lantmannen.

Tidningen är ju en alldeles underbar läsning i dag, men man kan också förstå att den fyllde en stor funktion när den började ges ut. Mekaniseringen av det svenska jordbruket tog en enorm fart åren efter andra världskriget och framförallt vid mitten av 1950-talet. Statistiken talar sitt alldeles tydliga språk. 1937 fanns det i hela landet endast 9 009 stycken traktorer. 1951 var antalet 69 798 och 1954 uppgick antalet traktorer i Sverige till 107 458 stycken. Allt enligt SCB:s statistik. Ur samma statistik framgår också att antalet självbindare ökade från 70 912 stycken 1944 till 101 763 år 1951. Under samma tidsintervall ökade antalet skördetröskor från blygsamma 417 till 8 353. Till sist när det gäller statistiska uppgifter: Åren 1956 - 1957 inträffar en ganska märklig händelse när det gäller Sveriges befolkning. 1956 bodde det fortfarande fler svenskar på landsbygden, men sedan år 1957 har stadsbefolkningen varit i majoritet.

Här ytterligare några annonser för Aktiv ur Traktorjournalen:

Traktorjournalen nr 7 1958

Traktorjournalen nr 14 1959

Traktorjournalen nr 2 1957

Från Morgongåva till Innsbruck

Sandströms skidfabrik var inte det enda företag som levererade produkter till olympiska spel. Så även Westeråsmaskiner i Morgongåva, som till vinterspelen i Innsbruck 1964 kunde bidra med två stycken Aktiv Snow Trac som tjänstgjorde i de olympiska slalom- och störtloppspisterna.

Enligt AB Westeråsmaskinerns och And. Fischer AB:s personaltidning Knivbladet, stod de två Snow Trac-arna för de bästa svenska insatserna i backarna! Aktiv var försäljningsnamnet för jordbruksmaskiner som tillverkades av Westeråsmaskiner och försåldes av And. Fischer. Aktiv Snow Trac utvecklades av den geniala konstruktören Lasse Larsson år 1954 och kom i serieproduktion tre år senare. Det unika med den här bandvagnen - eller snövesslan - var att den var försedd med vanlig bilratt istället för styrspakar, vilket gjorde den väldigt lättkörd. Drivkraften hämtades ur Volkswagens fyrcylindriga luftkylda boxermotor. Konstruktionen som helhet var oerhört slitstark och när tillverkningen upphörde 1981, var det inte på grund av olönsamhet genom andra tillverkares konkurrens, utan för att marknaden var mättad och för att Volkswagen slutade den europeiska tillverkningen av den luftkylda motorn. Här ett uppslag ur personaltidningen Knivbladet nr 1 1964:

I början av 1960-talet började Westeråsmaskiner att tillverka ett "mindre syskon" till Snow Trac, snöskotern Snow Tric. Tillverkningen av Aktivs snöskotrar och jordbruksmaskiner också för den delen upphörde 1989. På just en ljusblå Snow Tric åker Sten Ardenstam i väg på i slutet av filmen Sound of Näverlur:

Från Tunnelgatan till Gusselbyvägen

Evert Sandin har kört tio vanliga Vasalopp och två "halv-vasor". Frågan är ju vad han åkte på för skidor? På skivan Ä bar tä ståk oppå från 1981 ser det dessvärre ut som om han åker på ett par Fisher! Jag som hade hoppats att en Sandin använde skidor som hette: Sund.. eller Sand..? Alltså Sundin-skidor eller allra helst skidor från Sandströms.

Bröderna Sandström startade sin skidtillverkning på Tunnelgatan 14 i Stockholm år 1910. Tre år senare byggde de en större fabrik vid Skanstull. Man fick stora order bl. a. från svenska armén. När så Skanstullsbron skulle byggas var fabriken ivägen och då beslutade man att helt enkelt flytta närmare virkesleverantörerna och 1941 byggdes en toppmodern skidfabrik i Lindesberg, närmare bestämt vid dagens Banvägen, men då hette det Gusselbyvägen (vad annars?)

Som skidproducent tillverkade Sandströms: längdskidor, slalomskidor, backhoppningsskidor och vattenskidor. Men det finns ju andra idrottsredskap som tillverkas av trä och sådana gjorde man också. Både bandy- och ishockyklubbor. Ishockyklubban Professional, började tillverkas 1958 och den användes av samtliga spelare i Tre Kronor utom Nisse Nilsson. Den klubban tillverkades i 100 000 exemplar om året då produktionen stod på topp.

En annan specialitet var spjut och diskusar som fabriken fick förtroendet att tillverka till samtliga olympiska spel från 1928 och framåt. Här omslaget till tidningen Frisksport nr 29 1940 med en bild av den amerikanska spjutkastaren Alton Terry med ett Sandström-spjut i handen. Bilden är från de olympiska spelen i Berlin 1936, då Alton med 67,15 meter slutade som sjätte man.

1965 såldes företaget till Jofa i Malung. Volvo köpte Jofakoncernen 1974 och året därefter nedlades tillverkningen i Lindesberg. Fabriken har dock få stå kvar - visserligen fasadrenoverad på ett bedrövligt sätt; nästan inga fönster - och där har nu flera föreningar sin verksamhet bl. a. King Cobra BK där man kan förvänta sig att möta Lindesbergs motsvarigheter till The Dude, Walter Sobchak, Donny Kerabatsos och Jesus Quintana.

...och så tillbaka till Leksand och Rättvik

När man redan på långt håll kunde se Everts polisonger så visste man att dagens post var på gång. Evert Sandin var vid sidan om sjungandet och spelandet nämligen lantbrevbärare. Själv har jag lyssnat på skivan Helkul i Dalom (Telestar TRS 11076) ganska regelbundet ända sen 1973. På den skivan, som är från 1970, återfinns hans mest kända inspelning, den av Gärdebylåten. Den som någongång rattat in radio P4-Dalarna vet att den spelas där om inte varje dag, så åtminstone flera gånger i veckan.

Just den låten är inte min favorit, det är istället Gösta Såssers Fåsås-visan, där Everts sång ackompanjeras av svängande hammondorgel, knastriga trummor och en bumpande bas, musikerna körar också i bakgrunden och upprepar de två sista orden i varje sångrad. Fantastiskt!

Enligt baksidestexten på Helkul i Dalom kan man läsa: "Vardagen vid timmerhuggningarna i Fåsås fäbodar förgylls upp av drömmar om flickor. På lördagskvällen drar pojkarna fram mot byn. Det dansas med bl. a. Karin som enligt texten i Fåsås-visan har ymniga kroppsliga fördelar." Slutet av visan låter så här, och håll med om att Gösta Såsser kunde det här med rim:

Och vackra flickor det fanns i byn,
och när jag kom där fick jag en härlig syn.
På trappan ståndar en flicka då,
hon fick mitt hjärta att hastigt slå.

Hon heter Karin, ni alla vet
och hon är så mullig och så tjock och fet.
Med röda kinder och knollrigt hår,
så stora bröst och så tjocka lår.

Och vill ni veta vem som visan gjort?
Jo det är en gosse ifrån Färnäs ort.
Och han heter Gösta, en äkta mas.
Han älskar flickor och tar ett glas...

Här ett urval av Evert Sandins övriga skivor:

Attô (igen) (Telestar TRS 11103) från 1971:

Stora daldansen går (Viking VIM 4003) från 1973:

Ä bar tä ståk oppå (RCA PL 40231) från 1981: