Från skinnknutte till bilägare

 Här kommer en artikel i sin helhet hämtad ur Veckotidningen Arbetaren nr 13/1959:

Skinnknutten har blivit bilägare

Reportage om raggarna av Bertil Grefsäter

Vem minns inte skinnknutten, och spättan? Han i mastiga läderstövlar, mässinggrannt njurbälte

och skinnjacka med extra stora axelvaddar och i bästa fall med en störthjälm över sinatra-ruffsen.

Hon i ålsmala, trånga jeans, duffelcoat och alldeles för mycket make up i tonårsansiktet.

Problemungdomar i storstaden. Med en förkättrad och irriterande fritidshobby, Vart har

dom tagit vägen nu? Jo, skinnknutten har slängt sin mundering på sophögen och skaffat sej

skor med tunna sulor och pressveck på byxorna. Och köpt bil för pengarna han fick när han

sålde "knarren". Kungsgatan i Stockholm har blivit "raggarstråket" på modet och om kvällarna

smyger över hundratalet raggarbilar fram efter trottoarkanterna på span efter "snillor".

Den nya s. k. "motorkulten" har blivit ett socialt- och polisiärt problem, säjs det. Man kan undra

vad det är för ungdomar som åker i raggarbilarna och varför dom gör det?

Raggarträff

Raggarna har sina träffpunkter precis som skinnknuttarna en gång hade. På några små barer i centrum av stan stämmer de träff före kvällens åkturer. Diskuterar vilka snillor som är skarpast, hur mycket soppa det är i tanken, sista rocklåten och om Putte och Maggan verkligen ska slå ihop påsarna på allvar. Man tror sig förflyttad till nån bar i Londons Soho. Den stora musikgrammofonen i himmelsblått vrålar och drömmer fram rocklåtarna, cigarrettröken hänger som en londonfog under taket och det är absolut fullspikat. Söta små raggarbrudar ältar tuggummit tillrätta och smuttar på coca-colan med världsvan uppsyn och rynkar på näsan när en del av killarna blir väl varma i ömhetsbetygelserna. Forna dagars blyghet är ett totalt okänt fenomen bland raggarna. Jargongen är amerikanskt tuff och en utomstående känner sig inte särskilt välkommen. Och han får snart besked om att han inte är det heller i spridda repliker:
- Vad f-n är det där för snubbe? Pys va!
Men när killarna väl fått visa tjejerna hur oerhört tuffa dom k a n vara återgår allt till det vanliga.

Bättre än sitt rykte

Man känner igen jargongen från knutteepoken. Den enda skillnaden mellan raggaren och skinnknutten är egentligen kläderna. Och det beklagliga faktum att en del av raggarna kompletterat sin klädsel med en skarpslipad stilett i kavajen. Något som man inte kunde beskylla knutten för. Ägaren till ett av de populäraste raggarfiken säjer beträffande sina unga gäster: - Somliga kvällar har man varit bragt till förtvivlans brant och inte vetat varken in eller ut. Särskilt innan man hade någon erfarenhet av ungdomar av det här slaget. Nu är jag van vid dom - efter fyra år - och dom vid mej. Obönhörlig avstängning har visat sig vara en effektiv metod att hålla ordning. Kaféet som träffpunkt vill ingen riskera mista. I det stora hela är raggarna inte värre än andra ungdomar. Visst kan deras tuffa "snack" väcka anstöt hos många, men hur var inte vår egen jargong en gång i världen? Det tråkiga är bara, att det har - som i alla andra fall - alltid är rötäggen som märks mest. Unga pojkar och flickor med svåra anpassningsproblem som kommit i konflikt med rättvisan och står i harnesk mot samhället. Och samhället representeras i deras ögon av de vuxna och polisen. Slagsmål, den omskrivna knivskärningen och tablettmissbruk (som tyvärr existerar i större utsträckning än man tror) får till största delen skrivas på deras konto. Vad som däremot a l l a ungdomarna tycks ha gemensamt och som jag mest reagerar emot är den utpräglat bristande respekten för den äldre generationen. Det är en stor uppgift som målsman och lärare har i att hindra nästa generation att bli likadan.

Raggarbilar trafikfara

Poliserna i Johannesdistriktet - som har mest att göra med raggarna - gillar inte raggarna något
vidare, men raggarna å sin sida hyser heller inga ömmare känslor för ordningsmaktens upprätthållare. "Djävla plitar" är det stående uttrycket när polisen kommer på tal. Polisen anser följande om raggarna: Deras skrotbilar innebär ofta en fara för andra trafikanter. Det är inget ovanligt att en raggarbil vid flygande besiktning har upp till tio svåra fel: exempelvis handbromsen ur funktion, glappande parallellstag och girande styrsnäcka och andra, inte fullt lika farliga åkommor. Körkunnigheten är inte heller den bästa hos ungdomarna och alla försök till goda råd slås bort med en oförskämdhet. Vi forsöker självfallet hålla efter dem så mycket som möjligt och få bort skrotbilarna från centrum och det förklarar väl vår impopularitet bland raggarna. Många av ungdomarna har också varit inblandade i flera misshandelshistorier av det mest upprörande slag. Alla kan givetvis inte lastas för vad ett fåtal tar sig till, men uppfattningen blir i alla fall den att ungdomarna kunde ta sej för något lämpligare än att hänga på barer och störa trafikordningen.

Raggarnas argument

Raggarna konstaterar lugnt: - Polisen överdriver. Varken vi eller våra bilar är så farliga som dom vill ha oss till. Visst kan det vara lite småfel på kärrorna men poliserna är också så förbaskat kritiska. Inte kan det bli sa mycket ohägn av att vi raggar runt i centrum och plockar upp snillor? Och dom där smågangsterna som nämns hör inte till oss. Absolut inte. Vi kan väl inte hjälpa att dom håller till på vara hak och super och knarkar (missbrukar tabletter) och viftar med sina stiletter. Inte heller är det någon sanning i att vi ligger med tjejerna i skogsbackarna eller i bilarna. Rena fantasierna. Våra tjejer är inte av den sorten. Men det är populärt att skälla på ungdomen. Ingen tycks kunna komma på den idén att det är bra gjort att kunna spara så pass mycket pengar som en bil kostar av små ynkliga löner och att det är bättre av ungdomarna att lägga pengarna på en motorhobby än på brännvin. Försök att inte alldeles glömma bort att ni själva varit unga en gång i världen. Det ligger kanske en del sanning i raggarnas ord. Är vi inte för pigga på att anmärka på
dagens ungdom. Glömmer vi inte för lätt bort hela den stora massan av idoga, målmedvetna ungdomar som arbetar på att skapa en framtid. Har inte den alltid "aktuella" debatten om nutidsungdomen något av problemskapande över sej? Säkert! Om vi kan förmå oss till att erkänna det.

Från fröken Sverige till raggare

Om man gick till tidningskiosken för precis femtio år sedan och köpte ett nummer av tidningen Se så fick man bl a läsa om alla de svenskor som sedan 1949 deltagit i olika internationella skönhetstävlingar. Och givetvis några bilder på 1962 års fröken Sverige, Karin Hyldgaard-Jensen, tagna av Kary Lasch. Karin Hyldgaard-Jensen prydde också omslaget till Se nr 25 1962. I ett annat bildreportage kunde man läsa om hur raggare blivit kommersiellt gångbara: "Raggarnas goda namn och rykte står inte högt i kurs just nu. Det gör däremot deras dåliga namn och rykte. Hos bokförläggare, filmdirektörer - och tydligen även hos den stora publiken. För raggare må vara busar - men dom säljer!" Här återser vi både Susanne Ulfsäter från filmen Susanne och Birgitta Stenberg och hennes Mercery '49. Birgittas roman Chans såldes i en så stor upplaga att endast Maria Langs deckare gick bättre på samma förlag.

Från Chevrolet till Plymouth

Det är månadsskiftet juli-augusti 1962 och vi befinner oss på Kungsgatan i Stockholm. Några poliser hälsar artigt på varandra. En flicka i prickig kjol blir tilltalad av en yngling i en Chevrolet Bel Air ´55. En Fiat 1100 Special passerar förbi flanörerna. På konditoriets uteservering dricker man Loranga och några matroser funderar på om de ska gå på bio, men vad är det för film? En ung man från Älvsborg försöker ragga upp två flickor i sin Plymouth ´55. Två ligister ofredar tre flickor. Under Svampen nere vid Stureplan står två poliser med sina sablar.

Från Farlig kurva till Fartfeber

Författaren, skådespelaren och regissören Egil Holmsen (1917-1990) var född i Gyttorp utanför Nora. Som filmregissör debuterade han 1952 med filmen Farlig kurva, en ungdomsfilm i speedwaymiljö.

Bland de medverkande märks bl a speedwayåkare som Varg-Olle Nygren och Anders Thunborg, den senare mera känd som socialdemokratisk försvarsminister åren 1983-1985. Redan året efter kom raggarfilmen Fartfeber som givetvis handlar om ungdomar på glid. Hästhandlarns flickor från 1954 utspelar sig i annan och lantligare miljö. Holmsens filmer var mycket omdiskuterade och just Fartfeber drabbades av filmcensuren. I boken Den svenska filmens historia skriver Gösta Werner: "man märkte samtidigt olika försök till en förskjutning mot den halv- och senare helpornografiska genre, som skulle bli det främsta kännetecknet för 1960-talets bottenvegitation. Sju svarta behå (1953-54) var kanske oskyldigare än namnet ville associera, men i fråga om Farlig kurva (1952) och Hästhandlarens flickor (1954), bägge regisserade av Egil Holmsen (född 1917), blev alla tänkbara associationer och några till uppfyllda intill gränsen för vad den svenska filmcensuren den gången tillät." (s 101f)

Från Raggare till Rock n roll

Jag har kommit över några glasplåtar från 1950-talet! Den första är en avfotografering ur någon informationsskrift, kanske från Stockholms socialförvaltning? Bildtexten (som jag beskurit bort) lyder:

Skinnknutten är död - leve raggaren! Han sitter bekvämt i sitt åk, flickorna traskar frysande och längtande utanför. Kontakten går snabbt och tämligen oblygt. Ungdomsvårdare och polis ser på med oro. 

Nästa bild är förmodligen tagen på någon ungdomsgård och föreställer vilt skrikande flickor under en konsert. I förgrunden en kamera med stor blixt och vid väggen en reporter som antecknar i sitt block.

Men vem är artisten som någon håller upp en bild av? Kanske Fabian han med Tiger från 1959? Delförstoring här:

Från tant till raggare

Här kommer några bilder från en s k stillfilm som jag kommit över. Titeln är "Vi behöver varandra" och är gjord någon gång på 1950-talet för det socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Först dyker en raggarbild upp på en gata:

Sen uppkommer tydligen en "generationskonflikt", en gammal tant vill passera över gatan i ett hörn:

Ja men ska du inte gå över då, undrar raggaren?

Eftersom tanten inte vågade gå över så körde bilen och tanten tvingades och att hoppa undan och visar raggarna fingret, men raggarna bara vinkar åt tanten:

Från raggare till knuttar

1961 utgav Birgitta Stenberg romanen Chans. Boken utnämndes till en slags raggarroman och den filmatiserades redan året efter, alltså 1962. Här ses Birgitta själv vid sin Mercery '49 (eller är det en '50?). I handen har hon givetvis bilnyckeln på en ring från Mobil. Bilden är hämtad ur tidningen Tvärsnitt nr 2 1994:

Samma år som Chans låg på bokhandelsdiskarna såg Chevrolet Impala ut som på nästa bild. Denna Impala '61 har intagits av raggargäng som genomför en verklig orgie på bilen. Var och när bilden är tagen? Ingen aning! Bilnumret är omsorgsfullt överstruket och om det är höger- eller vänstertrafik på gatan klarar åtminstone inte jag av att avgöra. Av kläderna och frisyrerna kan man väl anta att det rör sig om 1960-talet, trodde jag men Larsson och Lempa har gjort en åldersanalys och kommit fram till 1970-1972, och det köper jag givetvis:

När det dyker upp MC-gäng med ryggmärken är det väl meningen att man ska bli stel av skräck. När man ser det här gänget från 1950-talet, så tänker jag mest på Kalle Anka och Knattarna. Jag misstänker faktiskt att de här grabbarna kallade sig just Knattarna:

Med varandras hjälp löser man problem! GP63 påpekar att trafikskyltarna sitter på höger sida.

En anonym berättar att: "Bilden är tagen på Norrlandsgatan, den korsande vägen framför bilen är Kungsgatan. I Stockholm."

Och sen en stor puss till min söta fru som läser alla deckare och kriminalromaner. Jag frågade henne helt enkelt, hur tar man bort tusch på ett vanligt fotografi? Hon svarar då: "Använd din egen saliv på en vanlig örontops och gno rent fotografiet":