Från Västra Skedvi till Götlunda

Jag är ingen särskilt aktiv mackspanare och de gånger som jag passerar en nedlagd bensinstation har jag sällan kameran med mig. Men det finns som väl är, gånger som är undantag...

Åker man på småvägarna så dyker de plötsligt upp som Essopumpen och skylten med BP-gubben vid den f d lanthandeln i Eriksberg, som ligger vid Västra Skedvi i Köpings kommun. Fortsätter man söderut så kommer man till slut till Lungers lanthandel vid Götlunda i Arboga kommun. Där finns en övergiven bensinstation som de sista åren serverade bensin från Bilisten om man får tro färgerna på det som finns kvar av skylten.

Som avslutning en pump som är en skulptur placerad uppe på den askhög som är resterna av den omfattande oljeutvinning som ägde rum vid Kvarntorp i Kumla kommun. Motorheart från 2007 av konstnärerna Arijana Kajfes och Anders Boqvist.

Jag tänkte också tipsa om ett sätt att hitta de gamla bensinstationerna. Företaget Spimfab som ägs av de svenska petroleumintressenterna har till uppgift att undersöka och vid behov sanera de bensinstationer som nedlades någon gång under perioden 1 juli 1969 till 31 december 1994. De har en utmärkt förteckning över de objekt som de har undersökt och slutfört. Sammanställningarna är uppställda läns- och kommunvis med exakta adresser till de gamla bensinstationerna. Det enda som inte framgår är vilket bensinbolag de olika stationerna samarbetade med.

Från Kvarntorp till Kilsbergen

Det var likadant varje semester under hela 1950-talet. Sören skickades av sina föräldrar hem till norra delen av Kilsbergen, från det svavelstinkande helvetet i Sverige på den tiden: Kvarntorp!

Hon i vitt, min farmor, sa att dom skojade till det när de tog bilden.. och ville att det skulle se ut som en reklambild för Kooperativa Förbundets Cirkelkaffe

Det påstås att kvarntorpsborna hade "rena kläder" förvarade i Örebro, som de bytte om till när de skulle vistas i Örebro, bara för att det inte skulle "lukta kvarntorp" om dem....

Utvinningen av råolja ur den närkinska oljeskiffern är förmodligen det mest kostsamma industriprojekt som någonsin genomförts i Sverige. Bakgrunden till det hela är däremot lättbegriplig. Det var världskrig och landets import av råolja och bensin begränsades starkt. Själva hade vi inga anläggningar för att raffinera, det innebar att all högoktanig bensin som kunde importeras reserverades för Flygvapnets behov. Det är här som fyndigheten öster om Hällabrottet utanför Kumla skulle få sin betydelse och orten sitt uppsving. Redan under det första världskriget hade den svenska marinen skapat ett skifferoljeverk utanför Gössäter på sedimentberget Kinnekulle för att försöka trygga sitt behov av olja i händelse av belägring. Det var också den beredskapslagrade industriutrustningen som blev början för anläggningen i Kvarntorp. Kvarntorp kom att bli som ett stort exprimentalfält - om man nu vill tala äppel-, eller bärspråk - ingenjören Ljungström uppfann sin egen oerhört elektricitetsförbrukande metod som innebar att man via borrhåll med nedsänkta "doppvärmare" förgasade petroleumprodukterna direkt ur marken. Annars handlade det alltså om ganska traditionell skifferbrytning, där man sedan brände skiffer i ugn för att få oljan att "svettas fram". Men det andra världskriget tog slut. Sveriges produktionskapacitet var intakt, som man brukar säga när man vill försöka förklara varför Sverige under 1950- och 60-talen kom att bli en av världens rikaste och snabbast utvecklande länder.

Från Koppartrans till Kvarntorp

1953 var Koppartrans ett helt nytt märke, så när man helsidesannonserade i tidningen Transportarbetaren nr 1 1954, då var det lite premiärstämning. I original var annonsen i svartvitt men här blir det med färg. Lite manipulerat alltså, men jag tror inte att någon protesterar mot det?

Koppartrans bensin var raffinerad i Sverige, men i samma nummer av Transportarbetaren annonserade även ett annat bolag som inte bara raffinerade i Sverige. Oljan utvanns också ur svenska råvaror, närmare bestämt ur den närkingska oljeskiffern från Kvarntorp i Kumla kommun. Bolaget hette Svenska Skifferoljeaktiebolaget men försäljningsnamnet var Kvarntorp och huvudkontoret låg i Örebro. Även den här annonsen har fått lite färg:

Högoktanig? Ja allting är ju relativt. I bolagets personaltidning Skifferskriften kunde man i nr 4 1959 läsa:

"I år har dessutom i Sverige oktantalet på bensinen höjts i och med att 97-oktanig bensin förts ut på marknaden. Vårt raffinaderi, som numera är tämligen föråldrat, är inte lämpat att framställa bensin med högre oktantal än 93, varför vi för första gången i bolagets historia för närvarande inte kan leverera bensin, som i kvalitativt hänseende är lika god som den bästa på marknaden. All vår bensin levereras därför nu som s.k. Regular med ett oktantal av lägst 87."

Av annonsen får man ju uppfattningen att bensinen såldes under eget namn, men läser man i Skifferskriften nr 4 1957 är bilden en annan:

"Den goda tillgången på bensin har medfört, att vi ej lyckats få leveranserna till armén under det gångna året, varför hela vår försäljning har skett till oljebolag, varifrån leveranserna fått utsträckas till något mera avlägsna leveransplatser än tidigare. Sålunda leverera vi nu bensin inte endast till Örebro-området och Borlänge utan även till Eskilstuna och i varje fall tidvis till Motala och Kristinehamn."

Lite mer läsning om Svenska Skifferoljeaktiebolaget här