Från Östentorp till Woodstock

Varje gång jag hör Monica Zetterlund sjunga Povel Ramels geniala visa Den sista jäntan, så ser jag framför mig flickfotografen Pettersson, gestaltad av Janne "Loffe" Carlsson i tv-filmen Vem älskar Yngve Frej (1973), som sägs utspela sig i byn Östentorp, belägen någonstans mellan Malmö och Östersund.

Pettersson kommer från storstaden till landet där tiden står stilla eller snarare håller på att försvinna. Med sig har han sin flickvän och modell. I filmen spelad av Christina Stenius som för sentida tv-tittare kanske mest är känd som Lena Strid, hustrun till bensinstationsägaren Villy Strid i långköraren Hem till byn, som spelades in i 52 avsnitt mellan 1971 och 2006.

Så här låter texten som Monica sjunger:

"Mången sökt locka mej ifrå gammeldrängera
bort te sjangtila dagar bland mannekängera.
Ja minns två styckna som va här speciellt,
kamera å tält, döm va frå Fib-aktuellt.
Men då sa ja: Int vill ja fot'graferas i bara strumpera
bland alla klämmi stintor söm viser gumpera.
Nog för di löfte mej hyggligt me betalt
men de köster mera att chikanera...

Pål i Backen, krumme Nicke, Tjuvsta-Jon å Valentin i Gnet,
Skröppeltörparn, Måns me läppa å så han, vars namn je inte vet."

Några rader tidigare i texten avslöjas att den sista jäntan faktisk var den sista fäbodjäntan:

"Förr sprang ja runt te döm me mjölken frå sätrera.
Nu får ja hjälpa döm dra skäggen ur tetrera."

Den sista jäntan inleds också med en geografisk placering som är precis lika diffus som den om var Östentorp är beläget:

"Östan öm sträss å präss å västan öm krogera
vandrer ho här den sista jäntan i skogera."

Som väl kanske inte alla vet så hade Janne "Loffe" Carlsson en karriär som trummis innan han började skådespela, bl a en kort period 1967 i gruppen som skulle komma att bli proggruppen Träd, gräs och stenar som bl a spelade på de s k Gärdesfesterna i början av 1970-talet. Samma år, 1967 bildade Janne "Loffe" Carlsson tillsammans med organisten Bo Hansson tvåmannagruppen Hansson & Karlsson som spelade en helt instrumentell psykedelisk jazzrock. Deras kanske mest kända låt Tex Free hade till och med Jimi Hendrix på sin repertoar. De tre spelade förövrigt ihop några gånger i Stockholm.

Här omslaget till Jimi Hendrix's dubbel-LP Electric Ladyland från 1968:

Jimi Hendrix var ju också en av de artister som i dagarna för precis 40 år sedan uppträdde på den världsberömda Woodstockfestivalen, alla senare, stora musik- och rockfestivalers "urmoder". Den 15 till 18 augusti 1969 samlades uppemot en halv miljon människor utanför staden Bethel i staten New York. I staden Woodstock - där man ursprungligen tänkt sig evenemanget fick man inte tillstånd att vara. Alltsammans filmades och resulterade i en 184 minuter lång konsertfilm som släpptes på biograferna 1970. Själv såg jag den tre kvällar i rad i en nästan tom biosalong i Västerås en snöslaskig februarivecka 1987. En bild ur filmen Woodstock prydde omslaget på filmtidskriften Filmrutan nr 2 1970:

Från Chicago till Hällefors

I mars och april för femtio år sedan, alltså 1959, spelades den kanske allra bästa jazzskivan genom tiderna in. Vid pianot satt Bill Evans och tillbad tangenterna, bakom saxofonen lurade John Coltrane och själva trumpetandet ordnade Miles Davis. Skivan heter Kind of Blue. Här en annan inspelning av skivans inledningsspår, So What:

Pojkarna i Bångbro - under Monica Zetterlunds sommarlov där - hade förmodligen ett mer vårdat språk än Miles Davis hade en gång i Chicago, då han på Monicas oskyldiga fråga: "What do you want?" svarade henne: "I want to fuck you, babe!".

Däremot kan man misstänka att bångbrograbbarna först var skeptiska mot henne som "utböling" (som vi i Bergslagen, brukar kalla människor från främmande trakter) innan de begrep att hon också kom från en bruksort - om än värmländsk dito - och därefter kom att betrakta henne som en jämlike.

Några mil västerut från Bångbro räknat, i Hällefors, där för övrigt stålverket också kom att ägas av SKF, spelade Gunde Johansson i februari 1963 in sina tolkningar av Dan Anderssons dikter (skivnummer: BLE 14 267). Baksidestexten skrevs av Dan Anderssons gamla vän och biograf, anarkisten Waldemar Bernhard, där han avslutar med följande citat ur Dan Anderssons Omkring tiggarn från Luossa: "Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda led jag för min oro, otro och min heta kärleks skull".

Från Mullhyttan till Bångbro via Visby

Förmodligen hade mullhyttegrabbarna Bengt, Hans och Sören brett mycket messmör på sina limpsmörgåsar innan de klev in i Cavatina studion i Kumla för att spela in sin första och enda gemensamma LP, Stand Up! (skivnummer C 70-1003) år 1970. Tillsammans kallade de sig Lekebergstrion. Genremässigt tillhörde de vad som brukar kallas kristet eller religiöst men musikaliskt borde de kunna jämföras med West Bay Singers, som var det ursprungliga namnet på Hootenanny Singers.

1972 låg Hootenanny Singers hela 52 veckor på svensktoppen med Dan Anderssons och Gunde Johanssons, Omkring tiggarn från Luossa. Samma år turnerade Bengt i folkparkerna som kompgitarrist åt Jan Sparring. När Lekebergstrion utökades blev namnet Hoppets Horisont. Musikaliteten finns tydligen i familjen för Bengt och Hans syster Barbro Margareta är mamma till Magnus Bard, oftare känd med förnamnet Alexander.

En annan musikalisk person var Monica Zetterlund. 1978 spelade hon tillsammans med The Thad Jones/Mel Lewis Orchestra in skivan It only happens every time med bl a gotlänningen Lars Gullins fantastiska Silhoutte med en text av Claude Stephenson. Som alla vet så kom Monica från Hagfors i Värmland men sina somrar som barn tillbringade hon oftast hos sin mormor och morfar i Bångbro straxt söder om Kopparberg. Själv köpte jag It only happens every time, bara en gång; i Gotlands "huvudstad" Visby sommaren 1983. Hur jag hamnade där? Enkelt, jag åkte gotlandsbåt och en orange Volvo 145 av 1973 års modell som då för övrigt ägdes av samma person som kompade Jan Sparring 1972.

Här Bill Evans trio, utan Monica, spelande Monicas vals eller Waltz for Debby, som är det internationella namnet: