lördag 19 februari 2011

Från lögner till farlighet

Numera är svenska deckare närmast en exportvara, de översätts och filmatiseras. Stieg Larsson blev världsberömd efter sin död för sin Millennium-trilogi om Lisbeth Sallander. Henning Mankells böker om Kurt Wallander har gjort succé. Liza Marklund tillhör världseliten bland deckarförfattare och Sjöwall-Wahlöös karaktärer återkommer ständigt i nya filmer.

Så här har det ju inte alltid varit. Förr ansågs istället deckargenren som s k sämre litteratur. Att bergslagens egen deckardrottning faktisk var filosofie doktor i just litteraturvetenskap kan ju därför tyckas ganska paradoxalt. Jag talar alltså om Dagmar Lange, eller Maria Lang som var hennes pseudonym. Hon debuterade 1949 med boken Mördaren ljuger inte ensam, här omslaget från 1952 års utgåva:
Från 1949 och fram till 1990, året före hennes död, levererade hon minst en bok per år. 1950 års deckare hette Farligt att förtära och omslaget såg ut så här:
Dagmar Lange själv då? Ja trots att hon bodde i Nora så var det få norabor som någonsin såg henne. Förklaringen var ganska enkel, hon arbetade nämligen på nätterna och tillbringade dagarna i sängen, då de flesta andra var vakna och rörde sig ute på stadens gator. Sommaren 1969 lyckades dock tidningen Expressen att få henne på benen under dagtid och tog henne med till Pershyttan straxt utanför Nora för ett reportage som sedan gick att läsa i Söndags-Expressen den 3 augusti 1969:
Om någon tycker sig känna igen platsen där Dagmar Lange sitter, ja då har ni kanske sett filmen Rallybrudar med Eva Röse och Marie Robertson i huvudrollerna. Några av den filmens scener är nämligen inspelade vid Pershyttans hytta:

Inga kommentarer: