lördag 11 december 2010

Från bandet till skroten

Det har alltid varit med stor tillfredsställelse som jag sett bilar under montering på ett s k rullande band. Här har vi tydligen hamnat på Volvos montering med en rad Volvo PV 444. Jag ska inte ens försöka mig på att gissa vilket år och vilken årsmodell det rör sig om, men det rör sig om en årsmodell med endast fyra hjulbultar:

Precis som när det gäller människor och deras antal levnadsår, så kan man aldrig i förväg veta hur många mil en bil kommer att rulla innan skrotning blir ett faktum. Alla bilar blir inte ens skrotade utan bara avställda och bortglömda och i sällsynta fall och då särskilt om bilen själv är sällsynt, så kanske den blir återupptäckt, renoverad och helt enkelt återuppstår.
Personligen har jag sedan barnsben blivit otroligt upphetsad av just bilskrotar, eller ännu bättre uttryckt, samlingar av övergivna bilar i skogen. En alldeles särskild sådan anhopning av skrotade bilar har bitit sig fast i mitt minne. Det bör ha varit i slutet av augusti 1974, möjligen början av september. Mamma motionsorienterade med Noraklubben OK Milan och den här vardagskvällen skulle de leta kontroller i skogen omkring Munkhyttan utanför Lindesberg, förmodligen en bana som redan var lagd av Lindebygdens OK.
När vi från Nora via Siggebohyttan kom fram till Munkhyttan visade det sig att platsen där alla orienterare skulle parkera, var en formidabel bilskrot.
Vi var alltid ett gäng ungar som var med och fick roa oss själva bäst vi kunde medan föräldrarna var ute i skogen och jagade skärmar. Den här kvällen råkade jag själv närmast i någon slags extas! Hur många skrotbilar var det? Kanske 20-30 och en buss, några lastbilar och traktorer. Den ljumma sensommarkvällen med en härlig lukt av rost, olja, batterisyra och möglig bilinredning; sammantaget ett intryck som blev ett underbart och bestående barndomsminne!!
Här kommer istället två bilder från en annan bilskrot på något annat ställe, kanske någonstans i Södermanlands län om man ska döma av den enda läsbara registreringsskylten:



6 kommentarer:

grandprix63 sa...

Då är besserwissern här igen:
444:orna på bilden är byggda mellan februari 1947, då serietillverkningen startade, och juni 1951, då antalet hjulbultar blev fem till antalet, mot tidigare fyra.
Karosserna byggdes i Olofström men bilarna sattes samman i Lundbyfabriken.
Torslandaverken stod klar 1962 och där byggdes i början bara Amazonerna...

grandprix63 sa...

Bilskrotar överglänser inte bara orientering utan även idrott överhuvudtaget ;)
Finns bilskroten i Stråssa kvar än?
Var där mycket ett tag i början på nittitalet då jag åkte gammal Opel

Ulf M sa...

Visste inte ens att det funnits en bilskrot i Stråssa. Påståendet om Torslandaverken tar jag bort! Faktum är att just antalet hjulbultar på den här bilden gjorde att jag blev undrande.

Att jag var upphetsad och närmast i extas när jag skrev inlägget begrep jag själv i efterhand när jag såg att jag delvis hade använt helt galet tempus!

Ulf M sa...

Jag glömde ju att kommentera det där med bilskrotars förmåga att överglänsa idrott i alla dess former. Jag säger bara att jag håller med. Bilskrotar är bättre.

Ska man nödvändigtvis motionera så är ju hinderbanedelen av militär femkamp det överlägset bästa, klättra på stegar och kasta sig ner åla under taggtråd och hoppa på stubbar.... bara man får en kall ljus öl efteråt!!!

Karlsson sa...

"Den ljumma sensommarkvällen med en härlig lukt av rost, olja, batterisyra och möglig bilinredning; sammantaget ett intryck som blev ett underbart och bestående barndomsminne!!"

Underbar beskrivning!!!

Miche sa...

Hej ULF M!

Bilskroten på de två bilderna är alltså inte den i Stråssa? Jag är väldigt intresserad av gamla folkvagnar (Har några själv) och gamla bilar för övrigt. Gärna får de stå ute i skogen, skogsvrak är så vackra! Har du någon aning om vart skroten på bilderna finns/fanns någonstans?
Och har du några bilder från skroten i Stråssa?

MVH Miche, Södra Dalarna :)