Från Mullhyttan till Bångbro via Visby

Förmodligen hade mullhyttegrabbarna Bengt, Hans och Sören brett mycket messmör på sina limpsmörgåsar innan de klev in i Cavatina studion i Kumla för att spela in sin första och enda gemensamma LP, Stand Up! (skivnummer C 70-1003) år 1970. Tillsammans kallade de sig Lekebergstrion. Genremässigt tillhörde de vad som brukar kallas kristet eller religiöst men musikaliskt borde de kunna jämföras med West Bay Singers, som var det ursprungliga namnet på Hootenanny Singers.

1972 låg Hootenanny Singers hela 52 veckor på svensktoppen med Dan Anderssons och Gunde Johanssons, Omkring tiggarn från Luossa. Samma år turnerade Bengt i folkparkerna som kompgitarrist åt Jan Sparring. När Lekebergstrion utökades blev namnet Hoppets Horisont. Musikaliteten finns tydligen i familjen för Bengt och Hans syster Barbro Margareta är mamma till Magnus Bard, oftare känd med förnamnet Alexander.

En annan musikalisk person var Monica Zetterlund. 1978 spelade hon tillsammans med The Thad Jones/Mel Lewis Orchestra in skivan It only happens every time med bl a gotlänningen Lars Gullins fantastiska Silhoutte med en text av Claude Stephenson. Som alla vet så kom Monica från Hagfors i Värmland men sina somrar som barn tillbringade hon oftast hos sin mormor och morfar i Bångbro straxt söder om Kopparberg. Själv köpte jag It only happens every time, bara en gång; i Gotlands "huvudstad" Visby sommaren 1983. Hur jag hamnade där? Enkelt, jag åkte gotlandsbåt och en orange Volvo 145 av 1973 års modell som då för övrigt ägdes av samma person som kompade Jan Sparring 1972.

Här Bill Evans trio, utan Monica, spelande Monicas vals eller Waltz for Debby, som är det internationella namnet:

Lekebergsbrynt messmör

Fä är en äldre benämning på tama husdjur och Säter är förutom en kommun i Dalarna, en synonym för fäbodvall. En säter eller fäbodvall startades utanför den egentliga jordbruksbygden för att ge kreaturen sommarbete och för att tillverka olika mejeriprodukter av get- och komjölk.

Numera är det lätt att tro att messmör är en typiskt jämtländsk produkt och dåvarande Jämtlands mejeriförening började tillverkning i stor skala redan 1939. Sedan 2008 bedrivs tillverkningen i Östersund av mejerikoncernen Milkos dotterbolag Fjällbrynt AB.

Precis som fäbodvallarna förr fanns i nästan hela landet, så tillverkades messmör inte bara i Jämtland. En bit in på 1960-talet tillverkade exempelvis Mejeriföreningen Örebro sitt Lekeberga gräddmessmör. På burkens lock betar kor vid silhuetten av västernärkes "fjällkedja" Kilsbergen.

Från Wien till Falun via Kumla

Wien är inte den enda världsmetropolen som är känd för sina korvar, en annan sådan ort är Kumla. På burkens baksida kan man läsa: "Kära Husmor! Skinnfri Kumla-Korv lämpar sig utmärkt för såväl all slags grillning som kokning".

En tredje sådan korvstad är Falun. Genom Kumla och Örebro drevs före stålwirens tid enorma mängder oxar. Som exempel kan nämnas år 1624 då 32 650 djur passerade förbi oxtullen i Örebro. För att tillverka en gruvlina till Falu koppargruva krävdes cirka 200 oxhudar. Att det fanns gott om kött till korvar i Falun har alltså sin naturliga förklaring. Hur falukorven hamnade där den gjorde 1978 då den spelade en slags huvudroll i en film inspelad i fäbodmiljö har kanske inte samma naturliga förklaring. Det handlade i vart fall varken om grillning eller kokning...

Nyligen träffades den filmens regissör och fotograf , d v s Joe Sarno och Torbjörn Lindqvist på Biografmuseet i Säter för att själva bli filmade för en kommande dokumentär från det malmöitiska produktionsbolaget Rock´n roll Film. Enligt Dala-Demokratens reportage den 10 juli 2009 så anser Joe Sarno att "Torbjörn är den bäste fotografen i världen. Han tillför filmen egna idéer. Det brukar jag inte annars tillåta fotografer". Där har vi kanske en förklaring till falukorvens medverkan i filmen Fäbodjäntan?

Från Wien till Örebro

På tal om film så kan jag berätta om biografen Palladium i Örebro som invigdes 1925 och ombyggdes 1943 och fick då namnet Rio. På 1970-talet blev biografen ett tempel för män med håriga handflator, eller som örebrojournalisten emeritus Alf Rune Karlsson skriver i sin bok Filmvägen till biogatan (1998): ”Under 70-talet blev Rio känd som stadens mesta porrfilmsbio och kallades stundom ’Porrio’. 1983 övertogs Rio av en privat ägare som tidigare hade varit föreståndare för biografen. (…) Sandrews i Stockholm övertog biografen i mars 1985. (…) Under 1990 körde Sandrews Rio parallellt med Sandrews 123. Men i april sommarstängde Rio. När det var dags för höstsäsongens start i augusti meddelade Sandrews att det rådde filmbrist och sköt upp Rios start på obestämd tid. Men någon nystart kom aldrig och gamla Rio var stängd för gott”.

Jag besökte Rio först under Sandrews tid, men den sista gången jag var där såg jag en film som säkert hade fungerat bra även under 1970-talet, nämligen Robert van Ackerens Die Venusfalle (1988), eller Venusfällan som är den svenska titeln. Filmen handlar om en man som redan har en fästmö men som börjar förföra andra kvinnor eftersom hans hunger efter kvinnor är omättlig. Man kan nog säga att det var de oklädda aktriserna som gjorde den filmen - trots att många av dem varken hade en karriär före eller efter filmen - och manuset hade verkligen inte fungerat som radioteater…

Sonja Kirchberger, som spelade Coco i filmen är ett undantag. Hon har gjort en lysande karriär i TV-serier och TV-filmer och har enligt www.imdb.com medverkat i 56 produktioner efter Venusfällan. Skådespelandet är väl Sonjas andra karriär, eftersom hon som tioåring 1974 började som balettdansös vid operan i sin hemstad Wien.

Bebe var en Venus

Ska man sitta i en sommarstol på badstranden är måhända kroppens form viktig? En man bör väl se ut som den antika krigarguden Mars medan en kvinna helst ska ha de s k venusmåtten. I ett odaterat klipp ur Charme - den moderna damtidningen från 1920-talet får man veta vilka idealmått en kvinna ska ha, vidare att den amerikanska skådespelerskan Bebe Daniels hade en fulländad figur. Eftersom Bebe på bilden bär baddräkt så kan man misstänka att den är hämtad ur filmen Swim Girl, Swim, från 1927.

Bebe började i Hollywood som nioåring 1910 och klarade inte bara steget till vuxenskådespelare utan också klivet från stumfilm till ljudfilm. 1929 gjorde hon huvudrollen i musikalfilmen Rio Rita där hon spelade mot John Boles. Filmen presenterades i Filmjournalen nr 20-22 1929, som "Bebe Daniels triumf".

Fotshampo och chokladpudding

Redan på 1920-talet började Kooperativa Förbundet årligen ge ut barnboken Per och Lisa. På 1950-talet gjorde Einar Norin texten och illustrationerna utfördes av Rita Rapp-Lennmor. 1956, då den 34:de årgången utgavs, var rymden temat och den hette då: Per och Lisa flyger till Mars. Reklam riktad direkt till barn är ju en omöjlighet idag men visst blir man sugen att köpa en flaska fotshampo.

En annan trevlig produkt är ju chokladpudding och för exakt fyrtio år sedan kunde man vara med och tävla om 500 sommarstolar om man köpte ett s k sparpaket från Ekströms. Stolen verkar ju väldigt skön att sitta i vid badstranden. Annonsen publicerades i tidningen Vi nr 24 1969. Tidningen Vi utgavs ju också av Kooperativa Förbundet.

En brittisk Scania Vabis?

Från Volvo till Scania Vabis LB 76 är väl inte steget så långt? Men vänta nu.. det här är ju ingen Scania Vabis! Det är ju en brittisk lastbil av det - åtminstone i Sverige - ganska ovanliga märket Seddon Diesel, men vilken modell och från vilket år? På dörren syns Kooperativa Förbundets gamla logotyp. Bilden publicerades i 1966 års verksamhetsberättelse för Stockholms frihamn.

En Titan från Danmark

Det är alltså en leksaksbil från den danska tillverkaren Tekno. Just det här exemplaret har inget nummer på undersidan men med hjälp av Google har jag kommit fram till att den bör vara Teknos modell # 432.

Mitt exemplar är väl närmast att betrakta som en leksakernas skogsvrak även om den fick en omlackering någon gång runt 1980, då jag målade på allt jag kom åt med hobbyfärg.

Leksaksbilen ska om jag förstår saken rätt, föreställa en Volvo L39 Titan, alltså den Volvolastbil som från 1954 års modell sägs ha varit världens första lastbil med turbomatad motor.

Premiär således

Kuriosapaviljongen! Vilket namn! Självklart gillar jag kuriosa, alltså "kostbara rariteter", men jag är lika förtjust i till synes värdelöst skräp. En paviljong är enligt Strömbergs synonymordbok ett lusthus eller en kiosk. Lika gärna hade jag kunnat kalla det kuriosaskrubben eller kuriosakällaren. Kuriosa och nostalgiska ting har jag tänkt att ägna mig åt.

Självbiografisk ska jag inte vara men jag börjar givetvis med att göra ett undantag och visar en bild med mig själv från vårvintern 1972. Jag var då fem år och syns stående vid mormors köksbord som var fullt av leksaksbilar. Alla dessa små rullande rariteter från sent 1960-tal och tidigt 1970-tal är alla skrotade utom den röda volvolastbilen som syns på mitten av bordet.