Från Vilgot till Lena

Jag har sett honom, hört honom talat. Han tilltalade inte mig. Han var lång, längre än jag. Kanske en meter och nittio centimeter, i så fall sju centimeter högre än jag. Vad han sa, minns jag inte.

Kryptiskt eller hur, nästan som inledningen i en bok av Per Wahlöö... Nu handlar det dock om Vilgot Sjöman. Hans namn är identiskt med namnet på ett av mina "kramdjur". Det var ingen björn, ingen katt. Han var gjord av tyg och trassel, och såg ut som en sjöman eller sjörövare och mina föräldrar kallade honom "Vilgot Sjöman".
Båda dessa Vilgotar har jag alltså sett! Den riktiga var nyfiken som jag och han erkände det också genom två filmer och en bok med just det namnet, Jag var nyfiken:

Sen var ju Vilgot, eller snarare Lena nyfiken i landets nationalfärger: Nyfiken gul och sen Nyfiken blå. För filmaren och regissören var det mycket besvär och magliggande:

Genom den typiskt svenska nakenheten sålde filmerna som smör:

Från Triptyk till 491

Han skulle ha fyllt 35 år, tre veckor senare men den sista juli 1966 tog han sitt eget liv. Lars Görling. I förordet till boken En lans för godheten, utgiven 1986, skriver Birger Karlsson: "Lars Görlings utopi var godhetens samhälle, ett samhälle dominerat av kärlek mellan människor. (...) Lars Görling var en revoltör som själv aldrig kunde befria sig från en känsla av skuld och ansvar. (...) Han gav upp och gick frivilligt in i den död som samhället dömt honom till."

Mest känd är han väl för romanen 491, från 1962, som låg till grund för Vilgot Sjömans censurerade film med samma namn. Redan året före 491 utgavs romanen Triptyk:

Båda utgivna på Bonniers förlag och med omslag signerade Svenolov Ehrén:

Från Esso till Koppartrans

Landskapsböcker hette det men städerna Stockholm, Malmö och Göteborg förärades helt egna böcker när Allhems förlag gav ut dem. Ur den tredje utökade upplagan av boken om Göteborg utgiven 1960 får man bland mycket annat se reklam för både Esso och Koppartrans på samma bild som är tagen vid Stora Hamnkanalen. Lägg också märke till den dubbelhyttade lastbilen bakom Koppartrans affischer. Lastbilen har ett märkligt torn med en arbetsplattform:

Samma reklam för Koppartrans kunde man se på parkeringen framför tidningen Ny Tids omfattande byggnad:

I närheten av Stora teaterns operettpalats affischerade återigen Esso, men här tillsammans med AGA på en telefonkiosk:

Från bananer till Hovsta

Uttrycket "goes bananas" betyder ju ungefär att bli vild och tokig helt enkelt att tappa fattningen. Det skulle man kanske inte påstå att Banan-Kompaniet hade gjort inför firandet av Barnens Dag i Göteborg år 1926, med tanke på hur välarrangerad deras paradfordon var. Bild ur boken Med äventyr i lasten, utgiven av Banan-Kompaniet år 1959:
Klockan 12.00 den 13 juni i år inträffar inte Barnens Dag men för alla med välfyllda plånböcker kan ett besök på en auktion i Hovsta strax norr om Örebro kanske få den mest luttrade veteransbilsentusiasten att att tappa fattningen. På den här bilden ser vi Lindesbergsfabrikören John Mosesson med hustru, döttrar och söner, ur boken Seklet då allt hände från 2001:

Vad har då Mosessons med bananer att göra? Ingenting däremot med den kommande auktionen i Hovsta, för då ska nämligen bl a Stig Mosessons Tatra 600 från 1951 med registreringsnummer T20691 säljas. Stig Mosesson är han i mitten av bilden med mörk kostym, sittande på soffans armstöd. Det är Järvsö auktionsbyrå som ska hålla auktionen och hela katalogen finns att läsa som PDF men börja med att se filmklippet, så förstår ni mitt prat om goes bananas. Ytterligare lite information finns på Lindenytt.

Från Serge till Claudine

Peter K i Grönby skrev ju nyligen långt, intressant och initierat om bl a Serge Gainsbourg, så nu vill ju inte jag försöka vara bättre men visar en bild av Serge och Jane:

Bilden kommer ur tidningen Se nr 8 1978:

När jag tänker på Jane Barkin, så kommer jag osökt att tänka på Claudine Longet. Hennes fantastiska skiva Claudine utgavs av Herb Alpert och hans skivbolag AM records 1967:

Från Regeringsgatan till Pommac

Gata regerings 74, känner ni igen det? Sveriges alla jazzmusiker visste exakt vad Gata regerings 74 var för något. Under åren 1933 till 1960 var restaurang National på Regeringsgatan 74 en verklig jazz-institution och de flesta har väl hört talas om Nalen, som det allmänt kallades. Redan 1976 var det läge för nostalgi och när läsken Pommac ville antyda hur gammal och god man var, så tog man till den ärevördiga Nalen:

Den som vill se den här annonsen måste bläddra upp ett uppslag i en tidning som utkom den 12 juli 1976, nummer 29 det året av FIBaktuellt rättare sagt:

Från sjalar till blusar

Om inte fotbeklädnadsindustrin varit så omfattande som i Kumla, Lindesberg och Örebro så skulle väl många ha fått gå barfota. Hade inte den övriga beklädnadsindustrin med tillhörande postorderförsäljning varit så framgångsrik som den i Sjuhäradsbygden, så skulle säkert många ha fått springa runt nakna eller i bästa fall iklädda sina olika landskapsdräkter. Ur Haléns vår- och sommarkatalog 1961 kan vi beskåda dessa trevliga sjalar:

Om man inte nöjer sig ned sjalar kan man alltid titta på blusar ur samma katalog:

Korsetter och annat som finns under är ju ändå mest spännande att titta på:

Från Saabar till kex

1968 utgav någonting som hette "Industrikommittén för Jubileumsgåvan" en broschyr med namnet Örebro län - företag och samhälle, där länets dåvarande samhällsservice och näringsliv presenterades. Bland allt intressant man kunde få veta var att det i länet fanns 24,4 bilar per 100 invånare medan motsvarande siffra för hela landet var 23,1 per 100 invånare. Även ifråga om TV-apparater var länet bättre än landet som helhet, 28,4 mot 27,4 per 100 invånare. Den siffran omfattade dock inte hela länet utan endast det område där "örebrosändaren anses ge bästa mottagning". Uppgiften om antalet bilar illustrerades med en trevlig bild med inte mindre än tre Volvo PV 444, men också två Saab 96 och en Saab 95.

Den gula Saaben är sörmlandsregistrerad och har nummer D 30688. Var bilden är tagen har jag ingen aning om inte heller vad det är för märke på ambulansen som kör iväg från dåvarande regionsjukhuset i Örebro, den har ett lågt registreringsnummer T 23 eller vad det nu kan tänkas stå på den otydliga bilden:

1968 var ju Örebro fortfarande både sko- och kexstaden och på Örebro Kex stansades Familjen Flinta-kex i långa rader:

Från Värmland till Roslagen

1978 fyllde Pripps 150 år, vilket de bl a firade genom att ge ut en trevlig bilderbok, som visar bryggarbilar, flaskor och plastbackar. Bilderbok, jo det är det även om boken också innehåller ett långt och underhållande kåseri signerat Torsten Ehrenmark. Merparten av bryggarbilarna som finns på bilderna är de rödvita Volvo F84 med polkagrisrandiga tak och jalusidörrar på sidorna och jag får en smak av choklad-zingo i munnen bara jag ser dem. Först ser vi en som leverar till Esso Motorhotel i Karlstad:

Därefter en bild från Torsbytrakten som visar s k hemförsäljning:

I Roslagen levererade man till Börje Anderssons lanthandel i Rö som också hade Esso-mack. På magasinsväggen syns förutom Icander och Monica också den sympatiska Bostonhunden som vill att du ska köpa skokräm:

Slutligen ännu en bild från en lanthandel där en rund lanthandlartant säljer fyra flaskor Pripps Medaljöl till en törstig karl:

Interiören påminner lite om den i Roy Anderssons reklam för Sockerbolaget, som kan ses här via Josephzohn och hans Goosevisionen:

Från gruvarbete till byggnadsarbete

Att nåla upp är ju en fin konst. I alla tider har ju människor försökt att hålla lite fint omkring sig genom att sätta upp tavlor och väggbonader och redan på grottstadiet målade vi på väggarna. Att nåla upp ja... Det finns väl de som tror att pinuppor är en särskild slags flickor, men se det är det inte alls, det handlar bara om att de är uppnålade. I boken 54 år i Lappland utgiven av LKAB år 1957 ser man hur vackert malmvägaren har smyckat sin vägg:

I boken Byggnadsarbetare med fotografier av Jean Hermansson ser man hur byggnadsarbetaren nålat upp på väggen i sin tillfälliga bostad:

Från margarin till djupfryst

Vad är det som är gult och står på rad? Just det, Margarinbolagets distributionsbilar. Lite olika modeller. Ganska många Volvo Snabbe, några pickuper av märket Chevrolet och...?

Bilden är ur boken Margarin utgiven 1963. Tre år tidigare, 1960, utgav Kooperativa Förbundet en fyrspråkig bok på svenska, engelska, franska och tyska: Industrier - Factories - Usines - Fabriken där man också kan få se en pickup av märket Chevrolet, med registreringsnumret O2031:

Från Beatles till Hultsfred

Baksidesannonsens fråga på novembernumret 1970 av tidningen Allt i hemmet, är verkligen befogad och jag har själv ställt den många gånger: "Hur fräck får man vara i sängkammaren?" På bilden ser man att de unga tu spelar tärning i sängen och är det så att de slår sex hela tiden så är det väldigt fräckt... Själva sängen med sitt blåa överkast ska väl också uppfattas som fräck? Själv tycker jag mig se fyra ansikten föreställande: Ringo, John, George och Paul... det är kanske därför jag osökt kommer att tänka på Beatles? Ganska smart marknadsföring isåfall, när man försöker att sälja en enkel spånskivemöbel med hjälp av en vid den tiden tämligen välkänd popgrupp!

I samma nummer av Allt i hemmet finns en annons för Hultsfredshus, som visar en bild på ett riktigt fräckt kök med möbler i äkta plast. Får jag säga det själv, så är ju det här en mycket bättre marknadsföring.

Först introducerar man ett hus med ett snyggt kök och 16 år senare startar man en riktigt bra och välkänd pop- och rockfestival; Hultsfredsfestivalen. Det påminner på något sätt mer om när de introducerade timmerhus och sen arrangerade Woodstock-festivalen... (Men det där sista är kanske något som jag helt har missuppfattat?)

Från ambulanser till radiopolis

Allt man nu vill lära sig finns på nätet, eller? Förr fick man läsa uppslagsböcker och de som samlade alla delarna av Nordisk Familjebok kunde också få den särskilda månadstidningen hem i brevlådan: Nordisk Familjeboks månadskrönika. Verkligen allmänbildande och i januarinumret 1939 fick man lära sig ganska mycket om hur sjuktransporter till lands gick till: "För transport av en sjuk eller skadad till sakkunnig vård - i allmänhet till ett sjukhus - är det av stor vikt, att denna sker på ett för patienten bekvämste och snabbaste sätt". Först två bilder på en standardbår som införes genom bagageluckan på en bil av kupémodell. Sedan en exteriörbild av vad tidskriftens bildtext kallar "Prins Carls ambulansbil", (som enligt Larsson: förmodligen var en Buick -36, skänkt av Röda Korset och först stationerad hos Konrad Gustafsson i Håga, Västerhaninge då med registreringsnummret B3769. Överfördes senare till Finland) Därefter två interiörbilder från densamma med en och två bårar:

Februarinumret av Nordisk Familjeboks månadsmagasin berättade istället om Göteborgspolisens radioverksamhet, med radiostation i Johannesbergs vattentorn och s k radiobilar ute på fältet. Fyra konstaplar flankerar två Volvo PV av modell 51 och en bild innifrån en av bilarna där man ser radiosändaren till höger på instrumentpanelen:

Från kavaj till Tjadden

Om man drar ett från hundra så får man 99 och det är så många år sedan Hannes Sköld skaldade:

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus

Då läste man alltså 1911 i almanackorna och sextio år senare satte norrköpingsgrabben Lars Gustav Hällström upp en i raden av sina revyer. Just det Tjadden ska det vara, för då vet alla vilken Hällström vi talar om. 1971 - alltså under den maoistiska eran - gjorde han en revy som kort och gott kallades "Tjaddens lilla röda", I programhäftet fanns också ett "utvik" inte alls olikt de som brukade finnas i den tidens tidningar, ämnade mest för herrar. Utvikningsflickans ansikte var dock ersatt av Tjaddens förvånade nuna. Originalbilden borde dock ha sett ungefär så här:

Flickan är alltså bara iklädd "Tjaddens lilla röda":

Och Tjadden själv log på sitt vanliga sätt som skulle få varje hästhandlare att jubla: