Från barnkammaren till Apollo-projektet

I sin bok: Övergivna platser 2 skriver Jan Jörnmark om datorernas eller snarare transistorernas och halvledarnas snabba utveckling. Han talar om "Moores lag" och refererar till Gordon Moore, som redan 1965 hade konstaterat att man var 12:e månad kunde montera dubbelt så många transistorer på en krets men med samma produktionskostnad. Jörnmark skriver: "Halvledartillverkarna har lindrigt sagt varit framgångsrika (...) 1968 producerades det totalt en dryg miljard transistorer på den här planeten. Fyra decennier senare produceras det varje år ungefär en miljard nya transistorer per världsmedborgare. Nuförtiden har vi mer elektronisk kapacitet i våra barnkammare än hela det amerikanska rymdprogrammet hade för fyrtio år sedan."

Eftersom utvecklingen alltså går så snabbt så tänkte jag att det är på tiden att försöka sätta sig in lite i vad en dator egentligen är. För det ändamålet införskaffade jag den praktiska och informativa boken: Datorn i vardagslivet. Den är tryckt på svenska 1970 och är väl inte det allra senaste, men borde ju vara bra för den som vill gå till grunden...

Jag kom till första sidan, men där körde jag fast kan man säga... Jag hade nämligen tänkt att varva läsningen med lite praktiska övningar, men hålkort gick inte att föra in i CD-romläsaren och USB-porten vägrade att befatta sig med s k hålremsa! Jag övergick istället till att kolla på bilderna i en bunt gamla nummer av Systems d v s en datortidning från den kända datortillverkaren Remington-Rand. I nummer 4 1959 hade de en bild på en extern hårddisk, eller var det en läskautomat? Nej det var just en sådan där hålkortsläsare:

I nummer 3 1960 fanns en bild på en man som tydligen arbetar i excel eller något annat kalkylprogram, men verktygsfältet syntes inte på en bildskärm på den tiden utan bestod av knappar och spakar på en stor panel. Som tur är har han en kille till hjälp som bränner allt på gamla sortens CD-rom, som var stor som en EP-skiva men ungefär 15 mm tjock...

I nummer 5 1959 får man beviset på att det redan då fanns rejäla headset att köpa och slutligen kan jag konstatera att det då precis som nu, var och är allra roligast att kolla på tjejerna som trycker på knapparna...