Från Leksand till Tyskland

"Det krävs finess för att förstå det usla", det hävdade i alla fall filmskribenten Anders Sjögren i en artikel kallad Jakten på den försvunna kalkonen - eller bekännelser av en samtida skräpfilmsextremist, publicerad i decembernumret 1984 av tidskriften Chaplin. Sjögren hade kommit fram till sin slutsats genom att alludera Chandler och Strindberg som hävdad i nämnd ordning "att det krävs ett stort mått av vulgaritet för att det genuina konstverket ska ta form" och vidare att "det fordras bildning att förstå råheten". Eftersom jag själv gillar den här typen av film, så är det verkligen smickrande att läsa Sjögrens ord, för jag inser med ens att jag både måste ha en viss finess och en god portion bildning.

Förra året köpte jag en sådan kultfilm: Sound of Näverlur, som ursprungligen hade biopremiär i Leksand 1971. Den handlar om en svenskamerikansk astronaut som besöker sina förfäders hembygd Dalarna. Filmen sägs vara en satir över turistnäringen. Upphovsmannen är den inom dalafilmen tämligen kände Torbjörn Lindqvist, han som höll i kameran när Fäbodjäntan spelades in några år senare.

Helknasigt så det förslår är det och den helskånska Eva Rydberg som dalkulla...bara det! Filmen slutar med att huvudpersonen Stone Arden, spelad av Sten Ardenstam, åker i väg på en skoter hojtande: "Go home 'kullor', ni har näverlurat mig".

Musiken i filmen är intressant: traditionell dalamusik i form av Svärdsjö spelmanslag och Evert Sandin, men sen dessutom tung orgel och hårda trummor levererade av Hansson & Karlsson.

I en av filmens scener äter de mat runt ett långbord, det hela spårar ur i kladd med mat och en inte särskilt vågat avklädning. Jag misstänker dock att den scenen har inspirerat till matscenen i den här tyska IKEA-filmen, men där är allt skruvat flera snäpp ytterligare! Och frågan är om inte IKEA-filmen dessutom innehåller en viss reminiscens från Per Oscarsson då han besökte Hyland?