Från Värmland till Dalarna

Ett par fotografier ur ett gammalt album inhandlat på loppis. Motorcyklister på det glada 1920-talet. Först två motorcyklister någonstans på gränsen mellan Värmland och Västmanland kan man tänka. Den ena motorcykeln är värmlandsregistrerad S1030 och den andra är registrerad i Örebro län T891. Båda förarna har dubbelknäppta rockar, rejäla handskar och skärmmössor som skydd för fartvinden. I bakgrunden en oläslig vägskylt och fyra mjölkkrukor som väntar på avhämtning.

 På nästa bild ser vi en ytterst välfriserad man på en dalaregistrerad motorcykel W115.

Från London till Barcelona

Det är lätt att bli förvånad när man inser vad man samlar på. Jag lyfte locket av en plåtask och hittade en bunt med pappersdekaler, sådana som man ska klistra på sin resväska när man har bott på något välkänt eller obekant hotell. Dekalerna från, Hotel Rembrandt i London och från Victoria Hotel i Barcelona, är säkert från den förra hälften av 1900-talet, förmodligen från 1920-talet?

Från Opel till Saab

Året var 1958 och för de som valt att inte köpa en TV-apparat inför fotbolls-VM kunde det kanske bli frågan om en ny bil. Men frågan var vilket märke och vilken modell? En bil som var stark, hållbar och stabil eller kanske en bil som var säkerhetstestad, familjebyggd och körbekväm. Här två annonser (som nu har fått lite färg) hämtade ur Morgon-Tidningen den 2 juni...


...respektive 22 maj 1958

Från Gåsebäck till Saxtorp

Fyra bilder från sidorna 114 och 121 ur boken Svenska motormän i ord och bild från 1950:

Stig Bramell, en av landets allra bästa rundbaneförare [...] i en typisk kurv-broadside under ett lopp på Gåsebäck.



Limhamns idrottsplats utnyttjades flitigt som motorarena [...] Den här vackra bilden visar fr. v. danskarna Torkild Clausen och Bögh Mathiesen samt svensken Ebbe Lundqvist i ett uppvisningslopp 1932.

Saxtorpsloppet: Här kommer A-klasserna 1937. På den översta bilden har startsignalen just gått och förarna springer igång sina maskiner och nederst drar man på för fullt utåt banan.

Från Champon-pulver till Charme

Är det någon som vet hur härligt Syster Ellas Champon-pulver var? Redan för drygt 80 år sedan fanns det hårschampo med fantastiska egenskaper, eller som det står i annonsen, "håret blir friskt, luftigt, yvigt samt får vacker glans och naturliga vågor":

Annonsen är hämtad ur tidningen Charme - den moderna damtidningen, som utgavs mellan åren 1921-1933 och som annonserade sig så här:



































Omslaget till nummer 24-1930 såg ut så här:

Från Mustang till Husqvarna

Två annonser - i tidningen Se nr 15 1963 - för två till utseendet snarlika mopeder, men som marknadsförs så olika! Trelleborgs Velicopedfabrik säljer den snabba och ungdomliga Mustang 618 Sport, medan Husqvarna mer tycks vilja sälja sin moped till någon som ska använda den till och från - eller rent av i - arbetet: "en prima arbetskamrat" som samtidigt är "höjden av modernitet"

Från skinnknutte till bilägare

 Här kommer en artikel i sin helhet hämtad ur Veckotidningen Arbetaren nr 13/1959:

Skinnknutten har blivit bilägare

Reportage om raggarna av Bertil Grefsäter

Vem minns inte skinnknutten, och spättan? Han i mastiga läderstövlar, mässinggrannt njurbälte

och skinnjacka med extra stora axelvaddar och i bästa fall med en störthjälm över sinatra-ruffsen.

Hon i ålsmala, trånga jeans, duffelcoat och alldeles för mycket make up i tonårsansiktet.

Problemungdomar i storstaden. Med en förkättrad och irriterande fritidshobby, Vart har

dom tagit vägen nu? Jo, skinnknutten har slängt sin mundering på sophögen och skaffat sej

skor med tunna sulor och pressveck på byxorna. Och köpt bil för pengarna han fick när han

sålde "knarren". Kungsgatan i Stockholm har blivit "raggarstråket" på modet och om kvällarna

smyger över hundratalet raggarbilar fram efter trottoarkanterna på span efter "snillor".

Den nya s. k. "motorkulten" har blivit ett socialt- och polisiärt problem, säjs det. Man kan undra

vad det är för ungdomar som åker i raggarbilarna och varför dom gör det?

Raggarträff

Raggarna har sina träffpunkter precis som skinnknuttarna en gång hade. På några små barer i centrum av stan stämmer de träff före kvällens åkturer. Diskuterar vilka snillor som är skarpast, hur mycket soppa det är i tanken, sista rocklåten och om Putte och Maggan verkligen ska slå ihop påsarna på allvar. Man tror sig förflyttad till nån bar i Londons Soho. Den stora musikgrammofonen i himmelsblått vrålar och drömmer fram rocklåtarna, cigarrettröken hänger som en londonfog under taket och det är absolut fullspikat. Söta små raggarbrudar ältar tuggummit tillrätta och smuttar på coca-colan med världsvan uppsyn och rynkar på näsan när en del av killarna blir väl varma i ömhetsbetygelserna. Forna dagars blyghet är ett totalt okänt fenomen bland raggarna. Jargongen är amerikanskt tuff och en utomstående känner sig inte särskilt välkommen. Och han får snart besked om att han inte är det heller i spridda repliker:
- Vad f-n är det där för snubbe? Pys va!
Men när killarna väl fått visa tjejerna hur oerhört tuffa dom k a n vara återgår allt till det vanliga.

Bättre än sitt rykte

Man känner igen jargongen från knutteepoken. Den enda skillnaden mellan raggaren och skinnknutten är egentligen kläderna. Och det beklagliga faktum att en del av raggarna kompletterat sin klädsel med en skarpslipad stilett i kavajen. Något som man inte kunde beskylla knutten för. Ägaren till ett av de populäraste raggarfiken säjer beträffande sina unga gäster: - Somliga kvällar har man varit bragt till förtvivlans brant och inte vetat varken in eller ut. Särskilt innan man hade någon erfarenhet av ungdomar av det här slaget. Nu är jag van vid dom - efter fyra år - och dom vid mej. Obönhörlig avstängning har visat sig vara en effektiv metod att hålla ordning. Kaféet som träffpunkt vill ingen riskera mista. I det stora hela är raggarna inte värre än andra ungdomar. Visst kan deras tuffa "snack" väcka anstöt hos många, men hur var inte vår egen jargong en gång i världen? Det tråkiga är bara, att det har - som i alla andra fall - alltid är rötäggen som märks mest. Unga pojkar och flickor med svåra anpassningsproblem som kommit i konflikt med rättvisan och står i harnesk mot samhället. Och samhället representeras i deras ögon av de vuxna och polisen. Slagsmål, den omskrivna knivskärningen och tablettmissbruk (som tyvärr existerar i större utsträckning än man tror) får till största delen skrivas på deras konto. Vad som däremot a l l a ungdomarna tycks ha gemensamt och som jag mest reagerar emot är den utpräglat bristande respekten för den äldre generationen. Det är en stor uppgift som målsman och lärare har i att hindra nästa generation att bli likadan.

Raggarbilar trafikfara

Poliserna i Johannesdistriktet - som har mest att göra med raggarna - gillar inte raggarna något
vidare, men raggarna å sin sida hyser heller inga ömmare känslor för ordningsmaktens upprätthållare. "Djävla plitar" är det stående uttrycket när polisen kommer på tal. Polisen anser följande om raggarna: Deras skrotbilar innebär ofta en fara för andra trafikanter. Det är inget ovanligt att en raggarbil vid flygande besiktning har upp till tio svåra fel: exempelvis handbromsen ur funktion, glappande parallellstag och girande styrsnäcka och andra, inte fullt lika farliga åkommor. Körkunnigheten är inte heller den bästa hos ungdomarna och alla försök till goda råd slås bort med en oförskämdhet. Vi forsöker självfallet hålla efter dem så mycket som möjligt och få bort skrotbilarna från centrum och det förklarar väl vår impopularitet bland raggarna. Många av ungdomarna har också varit inblandade i flera misshandelshistorier av det mest upprörande slag. Alla kan givetvis inte lastas för vad ett fåtal tar sig till, men uppfattningen blir i alla fall den att ungdomarna kunde ta sej för något lämpligare än att hänga på barer och störa trafikordningen.

Raggarnas argument

Raggarna konstaterar lugnt: - Polisen överdriver. Varken vi eller våra bilar är så farliga som dom vill ha oss till. Visst kan det vara lite småfel på kärrorna men poliserna är också så förbaskat kritiska. Inte kan det bli sa mycket ohägn av att vi raggar runt i centrum och plockar upp snillor? Och dom där smågangsterna som nämns hör inte till oss. Absolut inte. Vi kan väl inte hjälpa att dom håller till på vara hak och super och knarkar (missbrukar tabletter) och viftar med sina stiletter. Inte heller är det någon sanning i att vi ligger med tjejerna i skogsbackarna eller i bilarna. Rena fantasierna. Våra tjejer är inte av den sorten. Men det är populärt att skälla på ungdomen. Ingen tycks kunna komma på den idén att det är bra gjort att kunna spara så pass mycket pengar som en bil kostar av små ynkliga löner och att det är bättre av ungdomarna att lägga pengarna på en motorhobby än på brännvin. Försök att inte alldeles glömma bort att ni själva varit unga en gång i världen. Det ligger kanske en del sanning i raggarnas ord. Är vi inte för pigga på att anmärka på
dagens ungdom. Glömmer vi inte för lätt bort hela den stora massan av idoga, målmedvetna ungdomar som arbetar på att skapa en framtid. Har inte den alltid "aktuella" debatten om nutidsungdomen något av problemskapande över sej? Säkert! Om vi kan förmå oss till att erkänna det.